Kokong
Avlägsna viskningar om brunnslockspupiller och
dagen-efter-piller
Det knarrar olycksbådande under skosulorna på vägen hem
I fönstren tänds ljusen ett efter ett
Det svider redan i skinnet och blekröken
slickar gatstenarna dagen lång
Han kramar sin snöboll
Kastar den hårt
Upp
Upp
och ännu högre upp
Genom den tomma rymden
Så försvinner han in under huset
Andfådd ålar han sig genom krypgrunden
med sina pappersark och sina kolkritor hårt i famnen
Han hör inte längre hur de ropar hans namn
Deras steg på golvet ovanför dör sakta bort
Han väver sin kokong där skrymslena sluter sig
Långa, klibbiga trådar som fastnar mellan fingrarna
I kokongen är allt tyst och utan lukt
"Fan"
Viskar han i mörkret för sig själv
"jag kan lik förbannat inte somna"