En Modern Skräckklassiker

Film / Permalink / 0







Igår såg jag om The Brood av David Cronenberg.

Från Rabid 1977 till Flugan 1986, låg den mannen bakom ett antal rullar som är svårslagna och som med all rätta i världen räknas som klassiker. För övrigt har jag inte sett Rabid sen jag var väldigt ung, vilket påminner mig om att jag verkligen måste få tag på den någon dag... Någon borde verkligen sätta ihop en box av Cronenbergs kulturgärning.


The Brood har jag bara sett en gång tidigare, också i ung ålder. Det förvånade mig hur många scener som etsat sig fast på och vägrat lämna hjärnbarken, samtidigt som jag hade glömt en hel del av själva handlingen.

Många regissörer som ger sig på skräcktemat, villar bort sig. Istället för att skrämmas, blir det en lätt fördold dramafilm, en komedi eller bullrig action.
Det är en av orsakerna till att Cronenbergs filmer är mästerverk; det är tungt och djupt, utan att sluta skrämmas. Det finns (svart) humor, fast med ett ständigt löfte om att skrattet kommer att fastna i din halsgrop. Etcetera.


Just som psykiatrin börjat anses som den nye frälsaren av de desillusionerade sextiåttorna, liksom etablerat sig som trendriktig hos övriga skiktet av medelklassen, kom The Brood som ett brev på posten. Den mediale, framgångsrike psykiatrikern och självutnämnde gurun misstänkliggörs effektivt. (detta var alltså innan dr Phil dök upp)

Men kanske är The Brood mer en film om sönderfallande familjedrömmar och något så tabubelagt som mödrars misshandel mot sina barn. Hursomhelst är filmen stark, mörk och gruvligt vacker.





På tal om mörker och skönhet, är fotot i sig självt exceptionellt bra. Kolla bara hur vägen upp till Dr Reglans klinik är filmad. Februarigrå, olycksbådande och full av is.

Själva dödsoffren är också kusligt skickligt filmade, de ser så autentiska ut där de ligger slagna i bitar, och speciellt den mördade dagisfröken är en favorit. Fast när de täcker hennes ansikte med en teckning där det står Today we planted Pumpkin seeds, kan jag inte låta bli att skratta högt. Svart humor som sagt.


Att jag som hyfsat van skräckfilmstittare än idag fortfarande hoppar högt och äcklas, får mig att undra över hur fan biobesökare reagerade när The Brood dök upp på vita duken, för snart trettio år sedan?

Huvva.





Ps. Igår såg jag också Janne Björklunds favoritrulle; Battle Royal. Grym satir och förbannat underhållande film på alla sätt och vis. Handlingen är följande; en skolklass isoleras på en ö, där de ska ta kål på varandra tills bara en återstår. Från Japan. Se den! 

Ds.

Till top