Indiana Jones och Kristalldödskallens rike
Indiana är tillbaka... Men vem bryr sig?
Jag var aldrig frälst i Star Wars.
Jag har haft ett avslappnat förhållande till det mesta inom SF överhuvudtaget.
Likväl var George Lucas en av de goda killarna när man var sådär en tio elva bast.
Inte lika god som Speilberg, men nästan. Åtminstone två filmskapare i den här ruttna världen som gjorde filmer för att underhålla och ingen krystad dramaskit, hade jag någon flummig uppfattning om.
Då alltså.
Med tiden blev jag ordentligt frälst i Indianafilmerna, en kärlek som är beståend än idag. Det går några år, men sedan ligger jag där igen med chipspåsar och läsk i högsta hugg å avnjuter trilogin.
Fast det är märkligt, min favorit från barndomen -De fördömdas Tempel- är den jag tycker allra minst om idag.
Bra grejer är det iallafall.
Med tiden flagnade föga förvånande barndomsikonernas förgyllda glans. Lucas blev liksom sinnebilden för krass girighet genom att först "Fräscha upp" SW-originalen med pajiga datoranimationer och sedan göra en ny trilogi som sög åsnepeck.
Trots Speilbergs tårdrypande försök till melodram med Purpurfärgen redan ´85, var det först efter Schindlers List som han på allvar skaffade sig en gloria och Munchen som kom för några år sedan, var det ultimata bottennappet i en strid ström av mindre lyckade filmer som han spottat ur sig sedan dess.
Likväl har de här allt mer trötta gubbarna bestämt sig för att dra ihop Kathleen Kennedy och Frank Marshal igen för att återuppliva tidernas kanske störste matinéhjälte.
En Indy för en ny generation?
Nej, inte direkt. Det ges massa hänvisningar och syftningar till originaltrilogin. Antagligen rätt förvirrande för en biopublik född på 90talet.
Handlingen i denna fjärde film är förlagd till femtiotalet, antagligen för att rättfärdiga Harrisons slitna nylle och hängiga gubbröv. Istället för nassar är det ryssar som slängs från jeepar och tar Indy till fånga.
Cate Blanchett spelar ryska i filmen. Det ser man på hennes kirurgiskt ansade pagefrisyr och allvarliga, kyliga uppsyn. Originellt. Jag väntar nästan att ett kinesiskt cykelbud ska svänga förbi och briljera i karate.
Den gamla goda tiden, när skurken var en nazist och ingen jävla ryss...
Myten har modifierats något.
Indiana var inte bara arkeolog under kriget, utan i hemlighet en OSS-agent. Fullspäckad med medaljer och hjältemod.
Okej. När fan hände det? Och behövdes den vinklingen överhuvudtaget?
Kopplingen ska vara en gammal vän som titt som tätt under filmen förråder indy. Men man bryr sig inte för han är en helt ointressant karaktär. Jag håller med CJ, trist att Ray Winstone som var så suverän i tex Nil By Mouth tar en sån skitroll. (Nil By mouth är för övrigt ett måste, kolla bara in Början)
Magin som upplevs när man ser om de gamla filmerna är borta, liksom charmen i stort. Istället får vi datoranimerade myror som äter människor.
Hela historien med rymdvarelser i sydamerika känns inte bara som von Dänikens våta drömmar, utan också pinsamt malplacerat. Kalla mig stockkonservativ, men det passar verkligen inte in i Indianas universum.
Det som irriterar mest, är att Indiana Jones och Kristalldödskallens rike är så oförarglig. Jag blir liksom inte arg som när jag såg Matrix 2, eller för den delen PotC 3, istället var det faktiskt en okej film att vila ögonen på en trött söndag. Däremot är den så pass poänglös och totalt meningslös i min värld att jag redan nu, fyra dagar senare har glömt det mesta av den så kallade handlingen. Personligen kommer jag aldrig att räkna den här rullen till Indianaserien, i mitt hem förblir det en trilogi!
Rekomenderas verkligen inte.
Hehe låter som rövometern nästan vaknade till liv i Laholm? :D Smaken är som baken minsann. Själv tyckte jag den var helt okej. Fast Temple of doom är fortfarande favoriten. ^^