stewe

Kiss my Axe!!

Serietecknare var en gång mina stora hjältar.
Jag var mer bekant med namn som Barry Windsor-Smith, Todd Mcfarlane, Goseki Kojima och Will Eisner än namnen på mina egna klasskamrater. Så kom tidningen Action, tidigt 90tal och jag upptäckte Simon Bisley som efter Pat Mills excellenta manus tecknade ABC Warriors. (Hmm, när jag tänker efter en serie jag måste leta fram ur gömmorna snart igen... en mindre evighet sedan vi sågs sist )

Det var så jävla snyggt, det var tung metall i bländande svart-vitt. I samma blaska blev jag för första gången bekant med den keltiska barbaren Slaine och hans trogne följeslagare, tidernas vidrigaste lilla skithög till dvärg -Ucko, liksom Nest och de andra. En omedelbar favorit, som dock tecknades av någon helt annan en Bisley.

Kort därefter dök Bisley upp lite varstans (tex Magnums Lobopublicering och Dredd vs Batman i Magnum Special) och blev snabbt en husgud och en idol -skulle jag fortsätta teckna så var det helt klart i samma anda som Simon. Något som såklart gick inget vidare.
Idag är jag väl inte lika begeistrad av Simon, faktum är att jag ofta känt mig mätt på hans stil. En god serietecknare är fortfarande guld värd, men ett gott manus är idag ett absolut måste för att hålla mitt intresse vid liv. Kanske beror den något förändrade inställningen på att jag inte längre tecknar själv.

Därför kul att äntligen läsa Slaine The Horned God där Bisleys vackra teckningar på ett föredömligt vis verkligen förstärker Mills briljanta manus, något som givetvis är högst eftersträvansvärt i seriernas förlovade land. Bisleys målade sidor triumferar och hänför. Tveklöst hans största insats.

För övrigt är Pat Mills ett kapitel för sig.  Jag fick upp ögonen för honom på allvar genom att Marvels Universum publicerade Marshal Law Takes Manhattan, en serie som kom alldeles lämpligt i mitt liv då jag under de åren börjat avliva mina superhjälteikoner. Jag började se massindustrin som DC och Marvel är bestod av och det  löjliga att månad efter månad följa en trikåsnubbe som ger folk på flabben.

Men det är en helt annan historia.

Sammanfattningsvis, anser jag The Horned God vara en utmärkt introduktion till Keltisk mytologi, en bländande hyllning till det hedniska; till moder jord och den kvinnliga urkraften och mer därtill.
Men framförallt ett jävligt underhållande stycke modern seriehistoria.