Låt Den Rätte Komma In av John Ajvide Lindqvist
"Eli. Har jag chans på dig?"
Hon vände sig om, drog upp täcket till hakan.
"Vad betyder det?"
Oskar fäste blicken på bokryggarna framför sig, ryckte på axlarna.
"Att... om du vill vara ihop med mig, liksom."
De är så levande, karaktärerna i JALs debut.
Jag har saknat dem senaste dagarna sedan jag läste ut boken. Första kärleken så vackert beskrivet. Drömmar, förhoppningar och barndom så utsökt fångat i ögonblicken.
Ibland är det märkligt, det verkar ligga något i luften, i tiden, under ytan -kalla det vad du vill. Det verkar som ett flertal födda mellan sent sextiotal och tidigt åttiotal utvecklat snarlika populärkulturella referenser under uppväxten och ungefär samtidigt bestämt sig för att skriva skräck på svenska, om och för Sverige.
Det är en annan sorts skola än den SF och Lovecraftdyrkande kultur som har varit allenarådande under åtminstone hela min uppväxt. Inget ont i det, inte heller i kulturgärningen som tex Sam Jerrie Lundwall gjorde med Deltaböckerna etc.
Det känns också som att den här falangen av fantastik verkligen är från fel sida rälsen, sprungna direkt ur under- och arbetarklassens grå tristess. Formade av serier, pulp och skitiga sjuttiotalsfilmer, snarare än gotiska slott och fjärran galaxer. Jävligt långt från Fandomskribenternas högskolepoäng och skrivkurser, som Henrik -Eskapix- Holmström brukar påpeka.
Det har diskuterats en del Ajvide senaste veckan här på bloggen, det är bara att bläddra bland kommentarerna och inläggen så finner ni åsikter och omdömen kring den här romanen. Vissa av mina epitet kan låta nedlåtande, men det är absolut inte meningen. Liksom många andra ser jag John som en frisk fläkt, och sedan var han en favorit hos mig redan på hans stå-upptid. Då kanske mest utifrån hans Thåströmimitationer, hysteriskt kul.
När jag först hörde talas om John och hans böcker retade jag mig på att han kallades Sveriges svar på Stephen King. Jag tyckte det var typiskt ankdammen kulturmedia. Typ deras enda referens vad gäller skräck, (ungefär som när CJ Håkansson blev jämförd med... Lovecraft! ..av en tant på aftonbladet tror jag) eller romankonst kring det övernaturliga.
Men titeln är i högsta grad välförtjänt, då Ajvide från de korta citaten som inleder några kapitel i boken, till hoppen mellan karaktärerna känns otroligt Kingska. Tyvärr har han också snappat upp den mer jobbiga sidan av Stephens sätt att skriva, vad gäller att försöka skildra det paniska i en trängd situation. Det där febriga, som spiller över på det patetiska och är nästan ansträngande pinsamt att läsa:
"Medan han med fötterna steppande över golvet hasade sig baklänges mot väggen, utstötte kroppen på andra sidan ett kort utandat
"...aa..."
Och Tommy såg...
En liten elefant, en liten tecknad elefant, och här kommer (tuut) den STORA elefanten, och så... upp! ...med snablarna och tuta "A", sen kommer Magnus, Brasse och Eva och sjunger "Där! Är Här! Där man inte..."
Usch då.
Men för att knyta ihop säcken, så övervinner helt klart de positiva delarna de negativa med hästlängder. John skapar trots sitt Kingbygge något eget, jag har sällan känt Stockholms förorter, med fyllegubbar och mobbing så levande som i Låt Den Rätte Komma In.
Skildringen av Oskars utsatthet har beröringspunkter med egna erfarenheter och tankar, som ibland kommer så pass nära att det gör ont. På ett personligt plan svider exempelvis Oskars fantasier och besatthet kring våld och mord, speciellt nu dagarna efter dödsskjutningarna i Finland. Johns beskrivning är verkligen något för alla som sett Taxi Driver en hel natt och drömt om att en dag inom kort ge igen för alla oförrätter med våld.
Men till syvende och sist är ju Låt Den Rätte Komma In en roman om uppväxt, om den första kärleken och människor, varelser, som på ena eller andra sättet inte passar in.
Nog sagt.
Jag måste säga jag gillar Ajvide skarpt. Har läst Männsikohamn i dagarna och den var helt klart bra. Ska kolla in de andra av hans fullängdare med.
Ha det gott mannen!
:)=