Envis Skrivkramp
Ur högtalarna matar Pro-Pain ut sina hatpsalmer när jag sätter mig ned och tar mig an texten och...
...ingenting....bara tomt...
Det vill sig inte, och så har det hållt på en mindre evighet nu. Känns det som. Allt är monotoni och apati och ett jävla solsken som inte alls matchar min efterhängsna melankoli. Tangenterna bara blänger. Känns det som.
Men det har jag tyckt hela förra året och tidigare också, att maskineriet bara tuffar på och spyr ut sitt gift i intervaller, helst då jag disciplinerar mig och nästan schemalägger skrivsessionerna. För att sedan stagnera och lamslå fingrarna.
Å andra sidan har jag nog varit ganska produktiv om man slår ihop allt skrivet med det halvfärdiga och obearbetade, liksom rim och bloggeri. Kanske är allt inbillning och ingenting står stilla egentligen.
Jag läser Rocky och jag läser Gaston och annat lättsamt lättsmält, medan mina lånade böcker ligger på hög och samlar damm. Halvfärdiga även dem. Inte för att de är dåliga utan för att jag inte orkar öppna dem ens.
Jag kollar teveserier i korta etapper, medan helt utmärkta filmer ligger orörda eller halvt sedda. Jag surfar mållöst genom internetsfären och stirrar tomt på skärmen för det mesta, nästan som jag väntar att nåt skulle hända av sig själv.
Jag flipprar bort min tid i bara väntan. Jag tänker på Travis och hans nattresor i taxin, hans sömnlösa vakande på biograferna och hans ensamma tankar i lägenheten.
"The days can go on with regularity over and over.
One day indistinguishable from the next.
A long continuous chain.
Then suddenly, there is a change."
One day indistinguishable from the next.
A long continuous chain.
Then suddenly, there is a change."
Det får man faan hoppas alltså.
Jag har också sådana perioder. Det är bara att rida ut dem. Troligtvis är du mer produktiv än du tror. Gaston är grym.