stewe

Duma Key handlar om en self-made man vid namn Edgar Freemantle. Han har jobbat sig upp från ingenstans, och trots snedsteg, mutor och annat som hör byggbranschen till, är han nöjd med sitt liv – han trivs med frugan och han har två välartade döttrar som är på väg ut ur boet.

Men så är olyckan framme under en rutininspektion på en av de egna byggnadsplatserna; Edgars kropp sargas svårt, han mister sin högra arm och på grund av hjärnskador mister han tal, minne och drabbas av fruktansvärda humörsvängningar där han attackerar närstående.

Genom en långdragen men effektiv terapi – såväl fysiskt som mental- kommer Edgar tillbaka till verkligheten. Då är det mesta redan förändrat, frun lämnar honom och hans närmaste vänner har svårt att greppa hans svårigheter att prata och röra sig. Han är pånyttfödd men samtidigt någon annan.

Han får frågan av sin terapeut Kamen om han någonsin haft en hobby, och han svarar att han brukade teckna och måla en hel del i sin ungdom.

"Börja med det igen", rådde Kamen. "Du behöver murar.
"Murar", sade jag förbryllad.
"Ja, Edgar." Han såg förvånad och en aning besviken ut, som om jag hade misslyckats med att förstå något mycket enkelt. "Murar mot Natten."

Och så bestämmer sig Edgar för att flytta till ön Duma Key på Floridas västkust, där han börjar måla. Och genom målandet börjar det givetvis ske mystiska, spöklika händelser.

Nu har jag läst King så pass länge, att det känns förvånande att förlagen/kritiker nuförtiden försöker framställa honom som ”finlitteratur”, då han tidigare alltid ansetts som en andrasortering, massornas författare, någon att jämställa med Virginia Andrews eller Tom Clancy.

På omslaget till Duma Key illustreras detta bäst genom ett citat av den jävla Marcus Birro (det fick mig nästan att gå och lämna tillbaka bokfan) liksom ett annat av författaren PO Enqvist.

Då jag var yngre hade jag en viss förmåga att försöka pracka på vänner o släkt sånt jag gillade, jag förstod inte att andra inte insåg storheten i sådant jag själv tyckte var fantastiskt. Jag ansåg det tydligen också vara min uppgift här i världen att försvara mina favoriter mot kritik och förklara för folk som tyckte annorlunda – att det de kallade skräp och fult visst var storslagen konst. Med tiden insåg jag så småningom det löjliga att prata punk med ett popsnöre, eller diskutera Taxi Driver med en mufbrud som bara kan rapa sådant hon snappat upp att andra (läs: etablerade kritiker) tycker.

Med tiden blev jag också bra på att nedmontera mina husgudar från deras piedestaler och erkänna för mig själv att allt de rörde vid inte blev guld, ibland blev det till dynga.

Någonstans där försvann också mitt självpåtagna ansvar att försvara dem ”offentligt”. Nu för tiden är jag för det mesta trött på folk, så jag väljer att inte debattera om deras åsikt avviker från min eller inte, för jag bryr mig för det mesta inte. Vi delar inte perception helt enkelt.

Däremot har jag ju alltid gillat King, hans noveller ligger mig speciellt varmt om hjärtat och jag håller honom däruppe bland de stora novellförfattarna tillsammans med bland annat Bradbury och Howard.

Kings romaner har det varit lite si och så med, men för bara några månader sedan läste jag om Jurtjyrkogården och även om han idag är skickligare rent stilistiskt har han samtidigt tappat mycket av den råa genomslagskraft som präglade de tidiga romanerna, det som faktiskt skrämde skiten ur mig när tiden begav sig. Jag undrar lite smått hur Stephen själv ställer sig till litteraturkritikerkårens finstämpel?

Efter en hel del missöden på bokfronten (väktarna, Drömfångare, mittenpartiet av Hjärtan i Atlantis etc) har King under tvåtusentalet verkligen fångat mitt intresse ånyo med Black House, Cell och favoriten Lisley´s story.

Duma Key är inte dum alls att slå sig lös med. Just Edgars återhämtning, där King utvecklar språkbristen utifrån hjärnskadan till ett eget kommunikationssätt som jag som läsare förstår - det är stort!

King är i god berättarform och emellanåt gränsar förmågan att ta sig an språket nästan till alkemi med bokstäver. Jag gillar temat att återfödas och att göra det genom skapande, samtidigt som Edgars förlorade jag och begränsningar berör mig. Sedan är grundstommen till Duma Key en jävligt bra historia helt enkelt, med en skräckkaraktär som känns välbekant men som ändå inte tråkar ut.

Kings prosa är som en gammal bekant, och känns därför bekväm att umgås med under närmare 640 sidor, men lik förbannat är det för långt. Inte befogat.

Det beror nog mest på karaktären Wireman som Edgar Freemantle möter och blir vän med. Jag kan inte med den snubben, jag nästan avskyr honom - fast Kings tanke är att han ska vara en genomsympatisk figur. Det blir för många snärtiga töntrepliker mellan de bägge vännerna, ett ”hey muchacho – lev dagen och låt den leva dig”, för mycket. Deras machobetonade dialog gick mig på nerverna till den milda grad att den fick mig att tappa läsfart.

Så avslutningsvis, Duma Key är inget mästerverk men däremot duglig förströelse.