Streets of No Mercy
Jag fann mig ofta tänka tillbaka på min barndom, en barndom jag knappt längre mindes och en Rickard som jag bara sett i fläckade familjealbum. Hans nervösa barnansikte var så olikt det jag kom ihåg från min spegelbild, att det kändes som att se en främling. En tid så svår att greppa, som att famla sin väg framåt genom dimma.
Men jag mindes all den där väntan. Väntan på att någon skulle ta mig därifrån. Att någon skulle förstå, att någon skulle rädda mig. All den jävla väntan som stelnade till en övertygelse om att jag själv måste ta mig därifrån och aldrig se mig om.
Ibland, när jag mådde som allra bäst och hade sovit åtminstone en tredjedel av nattens timmar, brukade jag tänka att jag valde en annan väg än alla de andra. När jag mådde som sämst brukade jag tänka att jag inte valde alls.
Utan bara flydde.
Urk… Jag försöker skriva om nätterna, för att få ro och stapplar dödstrött genom förmiddagarna. Ibland blir det drivna scener, som jag känner ett viss tillfredsställelse med, hyfsat jordnära dialoger och så. Men för det mesta känns det som jag skriver på en oändlig dikt som inte rimmar.
Men som väl är verkar skräck och övernaturligheter skriva in sig i texten som av sig själv, och kanske blir det också en form av sword & sorcery-novell också –vem vet.
Tacka fan för musiken åtminstone, som sällskap och legalt amfetamin i mörkersittningarna: Ex Deo Gods Revolver Macc Lads Liksom senaste Bakers Dozen där jag hämtade titeln till dagens inlägg ifrån.
Igår kväll slog jag mig lös med popcorn och nyversionen av Last House On the Left. Jodå, Wes Craven vädrar penningflöde efter framgången med The Hills Have Eyes-remaken. Förutom första Elm st. och New Nightmare (som bägge innehöll bra partier skräck) har jag inte så mycket övers till Craven och den här nyinspelningen var som väntat ganska ointressant. Det var en ganska obehaglig våldtäktsscen, men samtidigt fjärran från riktigt obehag som i I Spit On Your Grave eller Sista Färden. Det var en del råa våldsscener, men de engagerade inte direkt. Jag rekommenderar istället senaste årets bästa Slasher/Thriller Eden Lake.
Också läser jag Lauren Kellys (alias Joyce Carol Oates) Det Stulna Hjärtat. Den engagerar inte på ett lika personligt plan som Tag Mig, Tag Mig Med Dig gjorde, men är lika förbannat så fantastiskt välskriven och i samma stund lika kompakt explosiv som en näve sprängdeg av förtätad spänning.
En bok som jag skulle vilja sticka framför näsan på alla duktiga flickor som så ängsligt vill vara till lags, men i smyg slummar bland dräggpojkarna för att känna sig fria. Det är inte politiskt korrekt någonstans men däremot utifrån egna erfarenheter, så jävla sant och äkta.
Bra, du ligger i. Fyfan när man inte sover ordentligt. Förr kunde jag däcka mitt i veckan, slänga åt ungarna något superlättlagat och sova i en halvtimme, timme. Annars brukar jag försöka hålla mig till sju timmars sömn, i nödfall sex och skriva så många kvällar som möjligt.
Kul att det kanske slinker med en sword and sorcerynovell, det skrivs för lite sådant. En ny s&sroman som verkar okej är Morgans the steel remains. Jag är väldigt nyfiken på Lauren Kelly. Har ett par fantasyromaner jag vill läsa, den ovan och Priviliege of the sword, men tänkte läsa en svensk roman parallellet. Fast nu får jag gå igenom korret från Järnringen som jag fick igår. Mest småpill men ändå...
Ex Deo är dunder, som du brukar säga. Införskaffade de för ett tag sedan.