stewe

Someone behind you.

He drifted to a slow halt, neck prickling with the knowledge.

Someone moving, scuffing soflty among the trees, off to the left of the path. Maybe more than one. He grunted and flexed the fingers of his right hand. Called out in the damp, still air.

“Im not in the fucking mood for this”.

And he knew it for a lie. His blood went shivering along his veins, his heart was abruptly stuffed full with the sharp, joyous quickening of it.

He´d love to kill something right now.

Kollegorna verkar upptagna i dessa augustitider. Medan Roos tillbringar sin tid med att pendla mellan abbekås korvkiosk och den sömniga nybyggarstaden deadwood, och Håkansson tältar utanför bion i väntan på nästa stephanie meyer-filmatisering (i sin fina ..and the lion fell in love with the  lamb-tröja), ja då återstår det för mig att hålla bloggosfären vid god vigör med ännu ett inlägg nedklottrat på rekordtid.

Trots att jag läser mycket långsammare på engelska än jag gör på svenska – minsta distraktion gör att jag måste läsa om meningar- så har jag klämt närmare hundratalet sidor av The Steel Remains sedan jag fick den i fredags. (då har jag ändå hunnit halsa en ansenlig mängd pokal, skriva färdigt en novell och glott på mike tysondokumentär)

Jag får för mig att det finns något väldigt Iriskt över The Steel Remains, inte bara miljöer och namn klingar av det keltiska arvet, jag upplever något specifikt katolsk i det fördömande samhällsklimatet som beskrivs i boken, liksom rädslan hos befolkningen för inkvisitionsliknande myndigheter. Jag upplever också något som känns typiskt katolsk skuld i förhållandet mellan Ringil och hans föräldrar, liksom hans eget förhållande till sin homosexualitet.

Richard Morgan..

Men nu ska jag inte flumma iväg på sidospår, The Steel Remains är en fruktansvärt skön och lättsam bok att dyka in i. Bland burlesk humor och hederligt gammalt snusk  är det en språkligt gnistrande upplevelse med ett avundsvärt effektivt driv i både personporträtt och våldsskildringar.

The sun lay dyingt amidst torn cloud the colour of bruises, at the bottom of a sky that never seemed to end. Night drew in across the grasslands from the east, turning the persistent breeze chilly as it came.

"There´s an ache to the evenings up here", Ringil had said once, shortly before he left. "It feels like losing something every time the sun goes down".

Egar the Dragonbane, never very sure what his faggot friend was on about when he got into that kind of mood, still couldn´t make sense of the words now, best part of a decade on.

När boken tar sin början lever huvudpersonen Ringil gott på sin status som skicklig svärdsman och krigshjälte, i en liten håla vid civilisationens utkanter. Där får han bra med pröjs av värdshusvärden för att dra stories om slag och strid, och ingen bryr sig att han raggar upp hänförda ynglingar till nattsällskap.

Men säg den lycka som varar för evigt, genom sin ömma moder får Ringil uppgiften att bege sig till städerna igen för att söka upp en kusin som genom obetalda skulder blivit såld som slav.

På ytan så enkel, ja nästan banal historia. Samtidigt finns det mer nyanser, karaktärer och märkliga varelser än jag orkar berätta om. Det gör inget att upplägget känns välbekant när det skrivs med sådan skicklighet som Richard Morgan författar sin berättelse.

Nu ska jag krypa ned i soffhörnet och läsa vidare.

 relaterade länkar:

Intervju med Morgan

svärd och trolldom