stewe

När Barbara gick sin väg och smällde igen dörren efter sig, färdades Billy i tiden till den zoologiska trädgården på Tralfamadore igen. En maka hade just hämtats upp till honom från jorden. Det var Montana Wildhack, en filmstjärna.

Montana var kraftigt nedsövd. Tralfamadorianer i gasmasker förde in henne, lade henne på Billys gula schäslong, drog sig tillbaka genom hans lufthål. Den stora publiken utanför blev hänryckt. Besökssiffran för den zoologiska trädgården hade slagit alla rekord. Alla på planeten ville se jordingarna para sig.

Montana var naken, och det var förstås också Billy. Han hade inom parantes en enorm stake. Man vet aldrig vem som får en sån.

Amerika är den rikaste nationen på jorden men dess människor är huvudsakligen fattiga, och fattiga amerikaner drivs att hata sig själva. Det är i själva verket ett brott för en amerikan att vara fattig, trots att Amerika är en nation av fattiga. Varje annan nation har folktraditioner om män som var fattiga men utomordentligt kloka och dygdiga och därför aktningsvärdare än någon med makt och guld.

Sådana historier förtäljs inte av de amerikanska fattiga. De hånar sig själva och glorifierar

dem som står över dem. Det tarvligaste mat-eller utskänkningsställe, ägt av en man som själv är fattig, har med all sannolikhet en skylt på väggen som ställer denna grymma fråga;

”Om du är så klipsk, varför är du då inte rik?”

Där torde också finnas en amerikansk flagga, inte större än en barnhand –fastklistrad vid en klubbpinne och vajande från kassaapparaten.

Liksom människor överallt tror amerikaner på en mängd saker som är uppenbart osanna. Deras mest förödande sanning är att det är mycket lätt för en amerikan att tjäna pengar. De vill inte erkänna hur svårt det i själva verket är att komma över pengar, och därför anklagar, anklagar och anklagar de som inte har några pengar sig själva. Denna inåtriktade anklagelse har varit en skatt för de rika och mäktiga, som offentligt och privat har behövt göra mindre för sina fattiga än någon annan härskande klass sedan, låt oss säga, Napoleons tid.

Var god lämna Denna Latrin lika snygg som Ni Fann Den!

Billy tittade in i latrinen. De klagande ljuden kom därinifrån. Stället var fullsmockat med amerikaner som dragit ned byxorna. Välkomstfesten hade gjort dem sprängfärdiga som vulkaner. Byttorna var fulla eller omkullsparkade.

En amerikan bredvid Billy kved att han tömt ur sig allt utom hjärnan. En stund senare sade han: ”Där ryker den, där ryker den.” Han menade hjärnan.

Det var jag. Det var undertecknad. Det var författaren till den här boken.

Billy vacklade bort från sin vision av helvetet. Han gick förbi tre engelsmän som betraktade exkrementfestivalen på avstånd. De var katatoniska av vämjelse.

”Knäpp byxorna!” Sade en när Billy gick förbi. Och Billy knäppte alltså byxorna. Han kom av en slump till dörren till det lilla sjukhuset. Han gick igenom dörren och fann sig fira smekmånad igen, på väg tillbaka från badrummet till sängen med hans brud i Cape Ann.

”Jag saknade dig”, sade Valencia.

”Jag saknade dig”, sade Billy Pilgrim.

De nakna amerikanerna tog plats under duschstrilar utmed den vita kakelväggen. Det fanns inga kranar som de kunde kontrollera. De kunde bara vänta på vad det nu var som skulle komma. Deras penisar var skrumpnade och deras testiklar uppdragna. Fortplantning var inte syftet med kvällens övning.

En osynlig hand vred om en huvudkran. Ur duschstrilarna forsade skållhett regn. Regnet var en blåslampa som inte värmde. Det fräste och smattrade mot Billys hud utan att tina upp isen i märgen på hans långa ben.

Amerikanernas kläder passerade under tiden genom giftgas. Flatlöss och bakterier och loppor dog i miljarder.

Så kan det gå.