stewe

I fredags kom en efterlängtad urladdning i form av Sofiero och dansk flasköl. Det var först mellanstopp hos en av mina bästa vänner och sen vidare ut i natten där vi träffade fler festsugna. Det kändes verkligen som att det finns saker att fira, liksom en hel del oro kring kneg och a-kassa att slappna av ifrån. Alltid lika trevligt och åt helvete för länge sedan sist.

Dunder...

I fredags låg också ett trevligt brunt paket från Ginza i brevlådan och jag kunde under lördagens soffläge avnjuta Rotting Christs Sanctus Diavolos medan jag avslutade Ajvide Lindqvists Hanteringen av Odöda... . Precis som på Theogonia är det inte några låtar jag fastnar så jättemycket för, eller någon refräng som hänger sig kvar. Vad jag istället gillar med plattan, är att kliva in i en atmosfär. Precis som på Theogonia är det en underbar symfoni av stråkar, skönsång blandad med demoniskt väsande, Omen-körer och hur snygga melodier som helst. Det är pampigt, underskönt och helt oemotståndligt.

Sen fick jag inhandla just Theogonia, då Ginza tog ynka sjuttionio spänn för specialutgåvan med kompletterande DVD. Jag gillar att äga skivor, speciellt skivor där mycket energi har lagts på det estetiska helhetsintrycket, vilket i allra högsta grad gäller Rotting Christ.

Med i sändningen fanns även dokumentären Inside Deep Troath, om kontroversen kring tidernas största porrsuccé. (kostar 50 spänn).

Det är egentligen en film om amerika, om dubbelmoral och en tid som inte längre finns. Grymt välgjord med intressanta medverkande, alla ifrån Jack Nicholson till slembollen Hugh Hefner.

Sist men inte minst, så besudlas världen inom några dagar av det perversa geniet Ingemar Roos och mitts lilla snuskhummerprojekt, som än så länge är topp sekret. Läs själv vad Roos skriver om det H Ä R
Han säger det bättre!