stewe

Te Invocamus, Carolus Rex, Magnae Scandinaviae Imperator.

Halvvägs genom salen såg jag det – husets svarta hjärta.

”Skynda dig!” vädjade Carolina. ”Dom kan komma när som helst!”

Jag kunde inte röra mig. Benen hade låst sig mitt i en rörelse.

Det satt ett lik på tronen.

Större delen av kroppen var dold under svepningen, men de morbida konturerna gick inte att ta miste på – en bräcklig människogestalt som stel och härsklysten klamrade sig fast vid maktens tron. Svepningen hade fallit åt sidan över ena stolskarmen och i det svaga skenet glittrade gyllene brokader från en uråldrig högtidsdräkt.

En svartnad benhand kramade armstödet, fåfäng och furstlig bortom döden. Guld och ädelstenar klättrade som förgyllda skarabéer över de kloliknande fingrarna. Jag registrerade en stor klackring som med sin djupskurna inskription avskilde sig från den övriga grannlåten. En sjuk föraning ilade genom kroppen. Det gick inte att urskilja några detaljer, men jag var tillräckligt nära för att känna igen symboliken.

Det var ett kungligt monogram.

-Utdrag från Skördedrottningen

Ja mina vänner…

När jag läste Andreas Marklunds Skördedrottningen kom jag att tänka på gamle Lovecraft, och för ovanlighetens skull menar jag det positivt. I sina bästa stunder lyckades hp åstadkomma en suggestiv stämning som få andra lyckats med. Men i sina sämre var han en adjektivspottande överdramatisk tråkmåns. Som en god vän en gång påpekade, var Lovecrafts idévärld ofta intressantare än Lovecraft själv.

Men till skillnad från den gruppen författare som ängsligt försöker efterlikna Lovecraft, lyckas Andreas Marklund få till en helt egen suggestiv stämning, medryckande och en kittlande kring folktro och högerextrema konspirationer. Han skapar på så sätt en egen idévärld i Västerbottens frodigaste mylla, istället för att återanvända Hp´s.

Kanske är det den akademiska miljön som påminner mig mest om Lovecraft? Då Marklund själv är historiker används historiska fakta på ett lekfullt enkelt, men ändå spänningshöjande vis. Han rör sig i för honom bekanta universitetsmiljöer, vilket märks.

Det jag gillar mest är att Marklund inte övertydligt ger alla svar, utan lämnar läsaren i nyfiket dunkel. Jag brukar inte uppskatta sådana där fåniga sammansvärjningar, men i Skördedrottningen funkar det riktigt bra, åtminstone inledningsvis. För något händer efter de första hundra sidorna, när huvudpersonerna väl anlänt till den mystiska släktgården. Berättelsen pendlar under alldeles för många sidor mellan tomgång och överdramatiska upplösningar, samt ett märkligt ingående beskrivningar av maträtter och delikatesser. Det har en viss relevans för senare kapitel, men känns ändå inte befogade.

Kapitelindelningen i sig är intressant. Varje kapitel har en egen titel, vilket jag är imponerad av såklart. Men i början av boken är också varje kapitel knappt ett par sidor långt, vilket jag också uppskattar. Det passar bra till växlandet mellan nutid och andra världskriget. Men det är inte särskilt konsekvent genomfört, desto längre man kommer i boken, desto längre och svulstigare blir kapitlen.

Boken lyfter igen efter svackan, och fast finalen delvis känns framstressad är det på hela taget en kanonbra bok och jag hoppas få läsa mer av Marklund framöver.

Så tack för tipset Pål!