stewe

Vi är barn av vår tid

Vi är barn av vår tid

Är du rädd för ditt eget barn

Lilla mamma?

Så mina vänner... En fundering kring en film.

Först och främst borde Engelsmännen göra mer skräck.

Blandat med den skitiga realismen som emellanåt blixtrar till i brittisk film är det briljant när det väl paras med nagelbitande skräck.

28 dagar senare öppnade mina ögon när den kom, och satte sprätt på en vid det laget begraven zombigenre. (jag förutsätter att den gjorde det åtminstone)

The Descent var en av de bästa rullarna på senare år, med en absolut kräkframkallande klaustrofobi (en fobi jag annars har klarat mig undan) liksom en liten pärla  sådär i förbifarten; när huvudpersonen av misstag slår ihjäl en av sina bästa vänner. Sånt är man inte bortskämd med.

Ils/Them. Ett tips: Se den för fan!

Till samma höjder når inte Eden Lake, den är mer lik franska filmen Ils (them) som kom för något år sedan. En film jag gillade, som med små medel skapade stor spänning. The Strangers med Liv Taylor, var inne och nosade på samma område men nådde inte riktigt lika långt. Amerikansk skräck borde verkligen plocka upp inspiration från de elakt smutsiga filmerna Kids och Bully av Larry Clark.

Men nu är det ju inte enbart utifrån hantverket jag fann filmen intressant.

Både Ils och Eden Lake behandlar ett för skräckfilm omhuldat tema, välbekant från gamla klassiker som Village of the damned, eller för den delen Exorcisten; nämligen rädslan för våra egna barn och ungdomar.

I Eden Lake är det typiskt brittiska snorungar som står för mardrömmen, vilket såklart gör effekten mer påtaglig, för som alla vet kan inga på den här sidan Östblocket vara fula, skitiga och elaka som britterna kan.

The Descent. Se den för helvete!

Rädslan för ungdomar som löper amok och samhällets påstådda oförmåga att ”ta itu med problemet”, exemplifieras i Eden Lake genom den manliga huvudpersonen. En anglosaxisk herre från övre medelklassen, som i filmens inledning handfallen ser på medan någon snor åt sig hans parkeringsplats, inte heller vågar han säga ifrån grannarna på hotellet som för ett jävla liv och till på köpet låter han sig hunsas vid första mötet med ungdomarna. Inte konstigt att det går som det går för honom, eh?

 Egentligen är det väl så, åtminstone i mitt tycke, att det inte är konstigt att ungdomar av idag löper amok, det konstiga är varför inte fler gör det.

För sällan har väl ungdomen varit lika trängd i ett hörn som nu. Jagad av snutar och myndigheter, bespottad och hånad och ansedd ingenting annat en påtryckningsfaktor till en köpstark föräldragrupp, utlämnad till en offentlighetskultur de inte kan hantera och en illusion av privat sfär, där de håller på att bli de mest övervakade medborgarna sedan de gamla goda Stasidagarna.

 Poeten Johan Jönsson

Är då Eden Lake en film som skriker efter mera björklundsk disciplin innan det är för sent? Nej för fan. Jag tror vi är många som skriver i skönlitterär form, som medvetet eller omedvetet just nu snappar upp den ekonomiska krisen ur bruset som far genom skallen och tvingar ned den på papper. I vitt skild form såklart. Johan Jönsson blöder säkerligen ny betonghård tegelstenspoesi som det inte fanns någon morgondag, medan någon annan skriver om konstiga varelser som föds ur intet i en granskog.

 Och samhällets kollektiva underströmningar är just vad Eden Lake snappar upp. I nervösa tider av märkliga omvälvningar, skrämmer ungdomarna och deras intressen. De olydiga små ifrågasätter gamla normer, rör sig i ett annat universum och verkar så arga på den värld som skapade dem. Denna rädsla och brist för förståelse, synliggör filmskaparen på ett typiskt skräckfilmssätt:

Barnen i Eden Lake saknar inte bara respekt för vuxna - de jagar, torterar och mördar dom.

En Liberal...