Kaerlighed På Film

Film / Permalink / 3





Jag såg filmen Taxi Driver första gången som tretton, fjorton, kanske kan det varit fjunig femtonåring. Den var minst sagt omtumlande, och bejakade just sidor och tankar jag inte trodde andra upplevde -på det där sättet som bara riktigt bra kultur gör.

 Bland mycket annat som etsade sig fast i min hjärna och fick mig att se om den (jag såg den kanske två gånger i veckan en period) var när huvudpersonen Travis träffar Betsy.

 

Taxichauffören Travis lider av svåra sömnproblem, hans kropp liksom psyke är ärrade efter hans tid i Vietnams djungler. Han delar dygnet mellan taxikörning och porrbiografer, kryssar rastlös gatorna tills han av en slump får syn på Betsy.  

Hon arbetar i ett kampanjhögkvarter för en politiker, Travis har ingen uppfattning om politik men fastnar omedelbart för Betsy. Han ser henne som något rent och oförstört i en smutsig kloak till värld. Han skriver i sin dagbok.

”They”
”Can´t”

”Touch”

”Her”

 

 

Till sist uppvaktar han Betsy och får henne att gå ut och fika med henne. Han får till och med hennes telefonnummer. Travis försöker vara sådan som han tror att människor är, och försöker bete sig som han tror de gör. Han köper en skiva till Betsy, han försöker vara henne till lags. Så bjuder han till sist ut henne och tar med henne på en porrbiograf.

Gör han det för att det är det enda han känner till, eller för att hon ska förstå vem han egentligen är, kanske är det till och med ett försök att få henne sexuellt upphetsad?

När Betsy slänger tillbaka vinylskivan till honom och försvinner iväg i natten, står han oförstående kvar.

 

Efter alla returnerade blombuketter, vars lukt Travis misstänker ger honom magcancer där de samlas på hög i lägenheten och efter alla obesvarade telefonsamtal, går han in på kampanjhögkvarteret men blir ivägkörd därifrån. Han skriker åt Betsy:

 

”You´re in hell,

and you´re gonna die in hell.

Just like the rest of them.”

 

På tal om kärlek på film såg jag året efter både Wild at Heart och Blue Velvet av herr David Lynch.

 

 

 

#1 - - CJ:

Fantastiska filmer. Taxi Driver såg jag när jag gick på mellan- eller högstadiet tror jag. Skapade en väldig hunger i mig. Redan som liten såg jag en massa sjuttiotalsfilmer. De skapade tankar i mig på ett helt annat sätt än allt det andra skräpet som sändes på svensk tv. Jag har svårt att inte leva mig in i Travis förvirring och desperation. Wild at Heart såg jag på bio när den kom. Helt fantastisk.

#2 - - svensson:

"Fika, blommor och porrbio, vad gjorde jag för fel...?"

#3 - - S:



Svensson:

Jag menar det!



CJ:

Du har bra referensramar du...



"Taxi Driver såg jag när jag gick på mellan- eller högstadiet tror jag"

Jag såg den o bandade när SVT körde Scorsesekavalkad. Fantastiska filmer överlag, men ingen når ju Taxi Drivers nivå, eller snarare min upplevelse av den.



Jag fick en hel del sjuttiotalsfilm även jag, oftast fann jag dem obehagliga, men ändå lockande. Det var en speciell era, och jag tror det tidiga tittandet på sjuttiotalsfilm bidrog till att jag fastnade så för Twin Peaks, Blue Velvet och främst då Wild at Heart.



Vilken berg och dalbana den filmen var första gången.

Att kastas från scenen med den utdragna misshandeln i början (som då nog var bland det mest våldsamma jag sett) till en av alla tiders gylfsöm-spräckar-scener med persikotjejen i trappan, till den mardrömslika scenen med paret i bilkraschen.





Till top