stewe

"I väntan sträcker sig stumma stammar mot den köldtyngda nattrymden. Det är en tät skog, en labyrint av gran, tall och slingrande rötter. Stigarna är igenväxta av ormbunkar och sly. Snödrivor ligger kvar under grenruskorna, fast det är veckor sedan det plötsliga snöovädret svepte in från kusten. I skuggorna, dit ingen töande sol når, har snön har frusit hård som is.  

Längre in i skogen, långt efter att alla stigar tagit slut, växer skogen ännu tätare, djupare och mörkare ligger en gömd glänta. Höga, frostsprängda furor växer i en cirkel runt den.Träden har stått där länge och deras rötter löper djupt i myllan. De är äldre än själva skogen. 

Från tomma intet öppnar sig en reva i tomma luften. Det knakar i grenverk och frostsprängda stammar när träden i cirkeln böjer sig, förvrids och fogar sig. Med ett dovt, brakande ljud tvingas rötter upp ur genom tjälen och drar med sig stora sjok jord.

Luften tätnar när revan i cirkelns mitt vidgas, som om någon skurit atmosfären ett djupt, pulserande sår. Genom skogen vrålar en virvelvind från ingenstans och döda träd faller i dess spår.

Revan ur intet spyr en kaskad av blod, exkrementer och vävnad.

Ett hopslingrat bylte faller till marken i cirkelns mitt. Mossan under henne bränns till ett asktäcke av lockiga sotflagor och en vämjelig stank fyller mörkret.

Det mörka håret, tjockt och klumpat av avföring och blod, börjar röra sig som en levande varelse. Tentakelliknande hårstrån gräver sig ned i den frusna tjälen, likt rötter som söker näring ur jordens rikedom. Långsamt, ännu pulserande som ett skärsår i mörkret, sluter sig revan ovanför henne och blir till bara vanlig luft igen, som om den aldrig existerat alls.

Runt om henne förkolnas gläntan.

Ett efter ett tar de frostsprängda furorna fyr med höga, vilda lågor. I fosterställning blir hon liggande med sina hårrötter fästa djupt i den brända marken, tills allt blivit till aska. Med sina åtta armar och sina väldiga, bakåtledade ben tar hon spjärn och sliter loss håret ur jorden med ett knastrande, sjukt läte. Hennes ansikte är fortfarande randat med blodet och efterbörden av hennes födelse. Hennes ögon är tjärnar, bottenlösa och utan nåd. I triumf vrålar hon mot det stjärnbeströdda himlavalvet, mot iskylan och oändligheten."

Ja, i slutändan blev den här nya novellen för lång för Eskapix -trettiosju tusen ord istället för önskade tjugo- men jag är nöjd ändå. Den var rolig att skriva. Det är också ett första utkast som känns som helt okej för att plocka fram och putsa på någon gång i framtiden, kanske lägger jag upp den här. Det är svårt det där, när jag precis avslutat en novell är jag i regel svinnöjd, medan när jag läser igenom den någon vecka senare vill riva den i småbitar. Aldrig blir man nöjd!

Jag har varit på ett väldigt styggt humör och det ett tag nu, fast jag egentligen snabbt tröttnar på att vara en sur gubbe med blogg. Fortfarande anar jag en polkagrisflagga bakom dumhet och krigets meningslösa maskineri, och fortfarande är jag less på att gå två steg bakåt för varje framsteg på arbetsmarknaden och fortfarande känner jag skadeglädje när jag ser brandbomber explodera mot kravallsköldar.

 Jag tror det är lite smittsamt det där, folk verkar i allmänhet sura i januari. Pengarna brända, himlen grå och det nya året verkar snarlikt förra skitåret. Arbetslöshet runt hörnet och de första löften som sveks var ens egna, om ett sunt leverne och en ny start.

Det verkar ockås vara ett envetet virus hos den lilla bloggsfär jag ögnar igenom regelbundet. Folk är lite ur hågen, surmulna och rentav arga. Till och med den gode Håkansson som annars sällan yttrar sig pessimistiskt om mänskligheten(!), har satt ned foten mot svenska polisen och stängda systembolag. H Ä R

Personligen har vinden vänt senaste dagarna, jag känner jävligt glad och energisk på alla plan. Det känns också som det kommer att hålla i sig, och inte är en tillfällig uppgång.

Hammer Batallion -Unleashed!

En del av förklaringen är nog Unleashed , efter att haft deras nya Hammer Batallion på repeat, var det dags att bränna synapserna till förra plattan Midvinterblot igen. Titelspåret är fortfarande något av de grymmaste jag hört, fast jag annars sällan gillar när man blandar Engelska och Svenska i låttexter. Som all bra musik ger

Unleashed inte bara kraft och glädje, utan det känns också som att vissa av texterna skrevs just för mig och den känslan är alltid lika härlig.

Men den egentliga faktorn är nog att jag varit mer kreativ än på en månad minst, och det är ju då jag mår som bäst. Från novellen jag nämnde inledningsvis har det bara gått vidare framåt, och jag skriver så axlarna värker om nätterna, då jag sällan får tid under dagarna. Det gör att jag somnar lite hipp happ på rasten på jobbet, liksom när jag tittar på Bamse med sonen, men det är det fanimig värt.

Igår såg jag Solstice, en amerikansk version av den danska filmen Midsommar, som jag tyckte var förutsägbar men underhållande när den kom. Solstice var så där jävla dum på många sätt, som bara amerikanska-plast-ungdomar-åker-iväg-ut-i-skogen kan vara. Fast den hade några goda ideér längs vägen.

Det bästa med filmen var faktiskt Förtexterna

Fantastiskt snyggt och stämningsfullt.