stewe

”Han säger

att han alltid kommer att förbli konstnär

även om han slutar måla,

för han tror på skönheten i världen,

vare sig vi erkänner den eller ej”

Ibland får jag för mig att det finns koder invävda, en form av dolda budskap i det jag finner fantastiskt. Ibland får jag för mig att vissa saker skrevs eller spelades in just för mig. Inte alls förmätet, utan liknande en ömsint värme av nära släktskap.

Andra människor ser inte samma sak alls, de står helt oförstående. Oförmögna att läsa koden. Ännu vanligare är att de ser något som inte jag ser, och finner ett innehåll i sådant jag finner innehållslöst.

Det finns böcker, filmer, serier, musik etc som äger förmågan att trigga inte bara mig, utan också folk med närbesläktade avtryckarfunktioner. Det finns antagligen flera faktorer som gör att man kan finna beröringspunkter mellan varandras smaker; såsom uppväxt och tidiga introduktioner till populärkultur, liksom givetvis vuxenlivets vidare erfarenheter, sexuella preferenser och sökande i subkulturer och bekantskapskretsar.

Därför är det väl inte så märkligt kanske, att det som brukar kallas romantik eller storslagen kärleksberättelse inte tilltalar mig särskilt. Däremot tänkte jag skriva om tre romaner, med tema kärlek, som senaste året gjort starkt intryck på mig.

Förra December/Januari läste jag Lisey´s Story av Stephen King. Efter en del stiltje i läsandet slog den knockout på ett sätt jag inte varit med om på länge. Berättelsen är inledningsvis ganska seg; Lisey är änka till den kände författaren Scott Landon. Hon går igenom hans saker, hon gråter och hon minns. Men sedan lyfte det hela. Vi lär känna Scott på djupet, hurdan han egentligen var, såsom bara Lisey kände honom.

Under sin uppväxt torterades Scott och hans bror upprepade gånger av deras far. Deras barndom präglades av minnen och ärr från grymma och fruktansvärt blodiga offerriter, handlingar för att hålla demonerna på avstånd; verkliga eller overkliga? I sin tur hittade bröderna sätt att undfly, att hålla vansinnet stången. När Scott står ensam kvar, blir det hans författarskap som hjälper - skrivandet som ett mantra, skrivandet som en talisman mot avgrunden. Inte för att det räcker, men som väl är finns Lisey redan där, som ett ankare till verkligheten.
Liseys Story är en sådan vacker och stark berättelse, jag blir lätt emotionell bara jag besöker den i minnet. Förutom det som känns så äkta och fullkomligt sant – nämligen att skapande är lika med förlösning – handlar den om det svåraste som finns; nämligen att lägga sitt liv i någon annans händer. En bror eller en älskade, och finna en egen form av lycka i allt det förvridna.  

En passage i Liseys Story handlar om när paret under en period i sitt liv flyttar till Berlin. Deras förhållande är inne i en mörkare fas. King dukar skickligt upp glimtar och bilder av två människor som knullar desperat och hårt – för flykt och för tvång och för bedövning. Den fysiska kärleken som en kniv mot strupen.

Och det är delvis vad mina andra två kärlekssagor handlar om. Svärtan, det grinande apnyllet med dunkande tinningar som möter spegelglaset vissa nätter. Som i Ristat i Damm av John Fante, som handlar om den fattige och kämpande författaren Arturo Bandini.

Det var en berättelse som tvingade till reflektion. Den konfronterade den tidigt präglade beslutsamheten att ta i sönder det man håller allra mest kärt, att krossa innan du krossas och såra innan hon ens insett att hon hade sin jävla chans. För det finns inget annat sätt du vet, eller känner.

Huvudpersonen Arturo försöker blotta sig, ångrar sig och förnedrar istället. Ensam på sitt rum, ensam i sitt skrivande kan han säga allt sådant han inte kan till Camilla. Där lyfter han henne allt högre på piedestalen, och hon kan egentligen bara falla, aldrig lyftas högre.

Inledande citatet är ifrån boken Tag Mig, Tag Mig Med Dig av Lauren Kelly alias Joyce Carol Oates. En fantastisk läsupplevelse som jag avslutade häromdagen. Den handlar om Lara Quade som plågas av både fysiska och psykiska men efter sin barndom. Hon är på flykt undan sitt förflutna. En lydig flicka i Princeton, en gäst i de fina salonger och ett underdånigt redskap för universitetsprofessorerna. Lara forskar kring mekaniska dockor, robotliknande skapelser som ibland innehöll både hår, hud och tänder från riktiga människor.

En dag får hon från en anonym givare en svindyr konsertbiljett, och bredvid henne hamnar en viss Zedrick Dewe, som påstår att han fått även sin biljett på samma märkliga vis. Det är inledningen på en kärlekshistoria som visar vad som finns i skuggorna; det dolda och skrämmande, men ibland sanna och vackra. Tankar skrivs emellanåt i kursiv stil, emellanåt inte. Dessa kursiva viskningar accentuerar handlingen, men fungerar också som fristående, små subversiva meddelanden invävda i boksidorna;

Jag är en ärrad flicka. Jag är en vanställd flicka.

Jag är andrasortering.

En vän, en vän! Vem är det som är min vän?

Visa det aldrig någonsin. Något av det du känner.

Som små dikter dolda för världen, men det är inte allt. Jag faller för liknelsen med de mekaniska dockorna, hur de är maktlösa inför de mekanismer som styr dem. Hur lätt de kan kastas åt sidan och glömmas bort. Hur lätta de är att ta i kras och hur förbannat svårt det är att reparera dem igen.

Men förutom en mer eller mindre defekt kärlek som nav i alla tre böckerna, finner jag även något annat, som jag var inne på redan inledningsvis; nämligen drömmen att höja sig ovanför sitt sociala arv och bli något annat än vad man fostrades till.

Kreativitet som en besvärjelse, som en befrielse, eller som en motståndshandling.