Isolation Is The Gift
Är det så här döden slutligen är?
Som ett vakuum eller en evighet av ensamhet. Ingen värme finns här och inget ljus. Den totala tystnaden. Jag har skrikit och jag har viskat, men ingenting hörs. Jag vet inte var jag är längre. Kanske är jag på väg. Kanske är jag redan framme.
Jag kan röra min kropp och jag kan känna kylan och den avgrund som omsluter mig. Det säger mig att jag borde vara vid liv. Det måste jag vara. Kanske har de bara tagit mina ögon och lämnat mig till mörkret.
Jag minns när vi flyttade in. Hur det var sent på året och trädgården doftade av äpplen och fuktig jord. Jag satte upp våra namn på dörren och Hanne fotograferade. Allting var glömt och förlåtet. Barmark och rimfrost väntade runt hörnet, ändå visste vi att allting skulle börja växa på nytt.
Jag vill inget annat än att skriva.
Isolera mig och bearbeta utkast till novellsamlingen. Den här veckan har jag försökt upprätthålla en sträng arbetsdisciplin och det är inte så lätt som småbarnsförälder. Inte underlättar det att folk droppar in, eller att ett 90-årskalas väntar ikväll och med den följer garanterat ryggläge och ymnigt pommacdrickande under morgondagen.
För många saker pockar på uppmärksamhet, de spränger som murbräckor genom de mentala murarna. Jag ser gång på gång mitt osynliga schema krackelera och vittra itu. Och någonstans vid horisonten tornar höstens åtagande och löneslaveri upp sig som en åskvädersstorm, som en klump i magen av ångest och ett slut på lugna dagar i hemmets dammiga vrår.
Show Me The Monkey...
Vännen Alice berättar i sitt senaste brev om en liknande känsla, av att vilja hejda tiden och frysa ögonblicken, som kanske inte är storslagna, men magiska i sin enkelhet; tid för barnen, böckerna och skrivandet.
Det plågar mig ibland det där, när det känns som man håller på att ätas upp av förpliktelser - alla saker man gör för pengar eller utifrån förväntningar. Jag får för mig att jag tuggas av samhällsmaskineriet, mals ned lite i taget, tills jag en dag vaknar och är en av dem. Det är sådana nätter jag inte bara behöver skriva, utan måste skriva.
Rena universalmedicinen.
Usch, ja. Det där verkar vara det stora gisslet som vår generation lider av. I alla fall de som har en inre kreativ drivkraft. Och det verkar inte som om det finns några lösningar.
Utdraget ovan, hör det ihop med novellen som var i senaste Eskapix?