DMZ: Volym 1 till 5

Serier / Permalink / 5

 

 

"My hands are tied
The billions shift from side to side
And the wars go on
With brainwashed pride
For the love of God
And Human rights
And all these things are swept aside
By bloody hands
Time can´t deny
And are washed away by our genocide
History hides
The lies of our civil wars"
-AXL-


Det är märkligt, där jänkarnas film och bokmarknad kan uppfattas som att bli alltmer inrutad och uppköpt och likformad av storekonomiska intressen, lever inom USAs seriemarknad ett vuxet och uppkäftigt kulturutövande envist kvar. Åtminstone bland de serier jag har haft turen att bli rekommenderad senaste tiden.

Ett av de tydligaste exemplen är DMZ (skapad av Brian Wood och Riccardo Burchielli) som är ett rejält explosivt alster, totalt sprängfylld av knivskarp kritik mot krigs-och –propagandamaskineriet som möter oss dagligen. DMZ skiljer sig mot många andra beskrivningar av krig, då den så ohämmat visar eländet och idiotin och så självklart tar ställning för den lilla medborgaren. De oskyldiga offer som duperas och bombas till döds.

 

 




 

DMZ utspelar sig i en parallell verklighet till vår egen, där elfte september har skett, Irakkriget likaså, men sedan skiljer det sig åt.

I DMZ har motståndet mot Oljekrigen och den korrupta regimen lett till ett fullskaligt väpnat uppror bland de statsfientliga milisgrupperna som frodas i amerikas landsbygd och ödemark. Något som av USAs ledare genom åren mycket riktigt setts som ett hot mot rikets inre säkerhet, speciellt efter Oklahomabomben och uppslutningen till motstånd efter Waco.

Mellan raderna kan man ana att i DMZ:s parallella verklighet hade US-militären häcken full i arabländerna, för att bry sig om vad några halvtokiga rednecks hade för sig och alldeles för sent insåg dom att ett nytt inbördeskrig var i full gång. Ett krig som splittrar familjer, gamla vänner och regioner, inte olikt Jugoslavienkriget.

 

 




 

Klämd mellan ”The Free States” och ”United States of America” blir New York en demilitariserad zon. Dess invånare står utlämnade till gangsterliknande beskyddargrupperingar godtycklighet, förutom då till de bägge stridande sidorna som vill få dem i sitt ledband. En del väljer sida, men de flesta försöker bara överleva. Sen finns där en Halliburton-minnande organisation som gör allt för att elda på konflikten och tjäna grova pengar på fiffel & båg. Precis som i verkligheten.

Till denna krutdurk kommer Matty Roth som krigskorrespondent, och även om serien inte uteslutande handlar om honom är han den centrala gestalten i berättelsen.

 

 

 

 

Det slår mig under läsningen med vilken obehaglig lätthet jag hänger med i den militäriska jargongen och de tekniska termerna kring mord och förintelse. Än en gång reflekterar jag över hur mycket vi –trots avståndet- tvångsmatas med krigspropaganda.

Det är också skickligt på sättet skaparna bakom DMZ visar en förvrängd spegel av dagens rättfärdigande av våldsutövning och hämndaktioner – då främst genom offermekaniken och de snärtiga, lättihågkomliga slagord som ska inpräntas i ryggmärgen . Till exempel; istället för 9-11 från vår verklighet, används i DMZ en fiktiv massaker kallad Day 204. Som i smyg skymtar  mantrat Never Forget förbi på jättelika reklamskyltar och i graffiti, ett sloganliknande uttryck som också används i efterdyningarna av verklighetens elfte september.

 

 

 


 

DMZ gör det inte lätt, inga enkla lösningar serveras. Vem som är ond och vem som är god är upp till betraktaren, om man överhuvudtaget kan tala om dessa begrepp.

Däremot är den rappt och modernt berättad, med ett bildspråk som känns dagsaktuellt och nära. Mitt i krigets vansinne ser man hur godhet och omtänksamhet bor kvar hos de som har minst. Liksom hur humor, konstnärliga uttryck och intimitet är väsentliga för att behålla förståndet när allting rasar.

Persongalleriet är urstarkt. De flesta huvudpersonerna lever i skam och skuld över vilka de eventuellt offrat längs vägen, eller inte kunnat rädda. Speciellt Matty plågas av sitt journalistiska uppdrag. Förmedla bilder och berättelser i jakt på vad då? Vem kan man våga lita på? Någon gång måste det väl kriget ta slut?

Men inga svar ges, och det gillar jag.

 

 

 

#1 - - CJ:

Jag tycker det är en träffsäker allegori över bagdad, som tar ställning för de arma irakier som är tvungna att leva i skiten. Man kan ju hoppas att det är ngn jänkare som tänker till och funderar över hur kul det skulle vara om ngt annat land gjorde likadant mot USA som amerikanerna har gjort över hela världen sedan femtiotalet.

#2 - - Pål Eggert:

Jag tänkte också rätt mycket på att det var ett slags berättelse om hur det skulle vara om amerikanerna behandlade sitt eget folk som man behandlar främst irakierna. Men Stewe pekar på vissa saker som jag inte lagt märke till själv och gör mig ännu mer intresserad av en omläsning av DMZ.

#3 - - stewe:

CJ o Pål:

Det är mycket möjligt att DMZ är allegori över Bagdad, men jag är inte helt övertygad, jag ser nog det mer som en berättelse och fantasi kring en stad som (antar jag) åtminstone en av skaparna är uppväxta i.

Jag tror kaoset och förvirringen efter 9-11 i större utsträckning har färgat manuset, NY sägs ju varit snarlik en krigszon under de dagarna. Även om oljekriget liksom de integritetskränkande och frihetsberövande åtgärder som följt i spåren spelar roll.



Jag ser DMZ på många sätt som en ovanlig kärleksförklaring till folk på marginalerna, oavsett plats. Människor bortom systemet, som härdar ut och bygger nåt alternativt. Får mig att tänka på Köpenhamns Kristiania .

Just New York är den plats som man varit allra mest exponerad för genom serier, film och teve under uppväxten och därför är det även på det sättet genialiskt att förlägga scenariot dit. Känns som jag ”känner” den stan utan att någonsin varit där.



Jag tycker allt det är fascinerande och lite kusligt att läsa fiktiv krigshetsande propaganda via DMZ:as Liberty News och samtidigt dagligen mötas av den äkta varan genom svenska medias bevakning av Iran, verkar som onkel sam vill ha med ”oss” dvs EU/NATO/IFOR på den kommande raiden.



#4 - - Pål:

Författaren till dmz verkar vara inbiten new yorkare, och har något slags punkbakgrund med doityourselfkulturen och allt det där har jag för mig. Det speglas som du säger i hur folk i DMZ bygger sitt eget samhälle utan att det glorifieras på ett sådär löjligt sätt. En undersökning av kreativitet skulle man kanske kunna kalla det.

USA var visserligen rätt kåta på att bomba Iran, men nu verkar en del av folket ha förekommit dem på sitt eget lilla sätt, genom gatustrider och sociala medier. Det hade säkert inte vita huset räknat med.

#5 - - stewe:

jag hoppas du har rätt Pål, det hade varit trevligt. Men jag är så cynisk att jag misstänker ett organiserat uppror i syfte att tillsätta en mer västvänlig regim.

Till top