DMZ: Volym 1 till 5
The billions shift from side to side
And the wars go on
With brainwashed pride
For the love of God
And Human rights
And all these things are swept aside
By bloody hands
Time can´t deny
And are washed away by our genocide
History hides
The lies of our civil wars"
-AXL-
Det är märkligt, där jänkarnas film och bokmarknad kan uppfattas som att bli alltmer inrutad och uppköpt och likformad av storekonomiska intressen, lever inom USAs seriemarknad ett vuxet och uppkäftigt kulturutövande envist kvar. Åtminstone bland de serier jag har haft turen att bli rekommenderad senaste tiden.
Ett av de tydligaste exemplen är DMZ (skapad av Brian Wood och Riccardo Burchielli) som är ett rejält explosivt alster, totalt sprängfylld av knivskarp kritik mot krigs-och –propagandamaskineriet som möter oss dagligen. DMZ skiljer sig mot många andra beskrivningar av krig, då den så ohämmat visar eländet och idiotin och så självklart tar ställning för den lilla medborgaren. De oskyldiga offer som duperas och bombas till döds.
DMZ utspelar sig i en parallell verklighet till vår egen, där elfte september har skett, Irakkriget likaså, men sedan skiljer det sig åt.
I DMZ har motståndet mot Oljekrigen och den korrupta regimen lett till ett fullskaligt väpnat uppror bland de statsfientliga milisgrupperna som frodas i amerikas landsbygd och ödemark. Något som av USAs ledare genom åren mycket riktigt setts som ett hot mot rikets inre säkerhet, speciellt efter Oklahomabomben och uppslutningen till motstånd efter Waco.
Mellan raderna kan man ana att i DMZ:s parallella verklighet hade US-militären häcken full i arabländerna, för att bry sig om vad några halvtokiga rednecks hade för sig och alldeles för sent insåg dom att ett nytt inbördeskrig var i full gång. Ett krig som splittrar familjer, gamla vänner och regioner, inte olikt Jugoslavienkriget.
Klämd mellan ”The Free States” och ”United States of America” blir New York en demilitariserad zon. Dess invånare står utlämnade till gangsterliknande beskyddargrupperingar godtycklighet, förutom då till de bägge stridande sidorna som vill få dem i sitt ledband. En del väljer sida, men de flesta försöker bara överleva. Sen finns där en Halliburton-minnande organisation som gör allt för att elda på konflikten och tjäna grova pengar på fiffel & båg. Precis som i verkligheten.
Till denna krutdurk kommer Matty Roth som krigskorrespondent, och även om serien inte uteslutande handlar om honom är han den centrala gestalten i berättelsen.
Det slår mig under läsningen med vilken obehaglig lätthet jag hänger med i den militäriska jargongen och de tekniska termerna kring mord och förintelse. Än en gång reflekterar jag över hur mycket vi –trots avståndet- tvångsmatas med krigspropaganda.
Det är också skickligt på sättet skaparna bakom DMZ visar en förvrängd spegel av dagens rättfärdigande av våldsutövning och hämndaktioner – då främst genom offermekaniken och de snärtiga, lättihågkomliga slagord som ska inpräntas i ryggmärgen . Till exempel; istället för 9-11 från vår verklighet, används i DMZ en fiktiv massaker kallad Day 204. Som i smyg skymtar mantrat Never Forget förbi på jättelika reklamskyltar och i graffiti, ett sloganliknande uttryck som också används i efterdyningarna av verklighetens elfte september.
DMZ gör det inte lätt, inga enkla lösningar serveras. Vem som är ond och vem som är god är upp till betraktaren, om man överhuvudtaget kan tala om dessa begrepp.
Däremot är den rappt och modernt berättad, med ett bildspråk som känns dagsaktuellt och nära. Mitt i krigets vansinne ser man hur godhet och omtänksamhet bor kvar hos de som har minst. Liksom hur humor, konstnärliga uttryck och intimitet är väsentliga för att behålla förståndet när allting rasar.
Persongalleriet är urstarkt. De flesta huvudpersonerna lever i skam och skuld över vilka de eventuellt offrat längs vägen, eller inte kunnat rädda. Speciellt Matty plågas av sitt journalistiska uppdrag. Förmedla bilder och berättelser i jakt på vad då? Vem kan man våga lita på? Någon gång måste det väl kriget ta slut?
Men inga svar ges, och det gillar jag.
Jag tycker det är en träffsäker allegori över bagdad, som tar ställning för de arma irakier som är tvungna att leva i skiten. Man kan ju hoppas att det är ngn jänkare som tänker till och funderar över hur kul det skulle vara om ngt annat land gjorde likadant mot USA som amerikanerna har gjort över hela världen sedan femtiotalet.