Glad Midsommar

Allmänt / Permalink / 2

 

 

 

 

 

 

Det finns en passage i den mustiga vikingaskrönan Röde Orm som jag drar mig till minnes just idag. Nu är det närmare tio år sen jag läste boken och eftersom jag använder mig av dammiga hjärnskrymslen får ni ursäkta eventuella felskrivningar.

Men ungefär så här var det;

Harald Blåtand bjuder till stort gästabud. Flera dagars frossande i fläsk och mjöd längs långborden väntar gästerna. Eftersom svurna fiender ska sitta tillsammans får alla lämna sina vapen utanför porten och gå i ed på att ingen blodspillan kommer att ske i festsalen.

Röde Orms bäste vän och vapenbroder, Toke har oturen att hamna mitt emot en av sina värsta antagonister som i takt med att hornen fylls smädar både Toke själv, hans gemål och hans vänner. En uppgörelse är till sist oundviklig.

Toke reser sig och säger att han ska gå ut och pissa, all mjöd och vin trycker på blåsan. Hans antagonist säger detsamma. Alla vid bordet nickar, de förstår vad som är i görningen. De bägge ovännerna är borta en väldigt lång stund innan Toke ensam kommer tillbaka till sin plats. Han är nedblodad över hela bröstet och blöder ymnigt ur flera blessyrer.

”Det tog ett tag”, säger Toke när han väl satt sig och fyllt ett horn mjöd, ”men nu har han fanimig pissat färdigt.”

 

 

 

 

Det märks att Frans G Bengtsson under arbetet med boken hade studerat de isländska sagorna och tagit fasta på den kärva humorn och fatalism som är genomgående där i. Mytologin kring Asarna och Vanerna liksom de legender om äventyr och kämpar som Snorre skrev ned, är en sagoskatt som åtminstone jag gärna återvänder till gång på gång.

Det är trist att diverse fraktioner försöker lägga vantarna på, liksom förvränga det kulturarv som den nordiska hednatiden faktiskt är. Vänstern och liberalerna vill ömsom förkasta den eran som en tid av slaveri, full av korkade barbarer som brände och våldtog, ömsom hävda att Birka var en mångkulturell smältdegel inte olik dagens Rosengård eller Alby. Högerpopulisterna och extremisterna å sin sida vill ge bilden av rågblonda kämpar från fornstora dar som slogs för ära och redbarhet, och givetvis enligt deras världsbild; mot något odefinierbart yttre hot.

Mig irriterar det såklart mest att det här landets politiker så villigt gett bort urgamla symboler och runor till en marginaliserad klick Quislingar.

Odalrunan och Solkorset är något som borde tillhöra folket och inte fascismen. Vi borde istället ta tillbaka vad de stal.

 

 

 

 

De första att försöka lägga sig under den Nordiska mytologin och förvränga de hedniska traditionerna till egna syften var som bekant kyrkan. På den förkristna tiden var norden inte mer än ett gytter av yttepytteområden där lokala hövdingar styrde över en handfull undersåtar. Asatron fungerade utmärkt för de styrande, som tro i stort sett alltid gör. För så länge undersåtarna är fjättrade i religionernas bojor är de lättmanipulerade. Så har det alltid varit, det har inte så mycket med innehållet i själva religionen att göra.

För ungefär som farao på sin tid påstod sig vara son av solen, påstod många vikingahövdingar sig vara ättlingar i rakt nedstigande led från gudar som Ull, Oden eller Tor. Senare kungar kallade sig ju Konung Af Guds Nåde eller utsåg sig själva till Lejon ifrån Norden, för att ge ett skimmer av religion. På det området har utvecklingen stått stilla, dagens marionetter i vår företagsstyrda värld ber ju titt som tätt Gud att välsigna deras nation. Kanske behöver den grå massan ett inslag av övernaturlighet för att villigt duperas?

 

 

 

 

När tiderna förändrades och handeln med övriga Europa liksom förbund mellan Svear och Götar blev väsentliga för fortlevnad, övergav dåtidens hövdingar gamla asatron och tillsvor sig istället kristendomen. Det gav dem bäst fördel i den tidens klimat, även om få av dem kunde kallas övertygade kristna. Katolicismens missionerande prästerskap och munkar insåg att kristnandet i sig knappast var särskilt helhjärtat, men kunde i sin tur sända bud till Rom om ökat inflytande och en lyckad kamp mot det ociviliserade norden. Det var ju det viktigaste redan på den tiden; att höjdarna blev nöjda.

Kyrkan utnyttjade skickligt sitt inflytande för att undanskuffa asatron. Ett av de första stegen var att göra Uppsala till en kristen plats och spela en avgörande roll i kröningen av Sveakungar. Trakten kring Uppsala var då sedan länge en viktig blotplats och liksom på övriga platser där kristendom drog fram, byggdes kyrkorna på gamla asatempel. På så sätt tänkte man att övergången till den nya läran skulle ske smidigast.

Ett annat exempel som är värt att nämnas är att prästerna inledningsvis inte förnekade asagudarna, (åtminstone inte officiellt) utan försökte istället sprida uppfattningen om att Vite Krist var starkare än de gamla gudarna, att han till och med gett åskguden Tor på käften.

 

 

 

 

Ja, kyrkan gjorde sitt bästa att banna och svärta ned den hedna tron och dess traditioner och när det inte fungerade, försökte de istället forma riterna till sina egna. Julblot eller Midvinterblot känner de flesta till, långt innan Ansgar och grabbarna dök upp drack man Jul- ett ord som är så gammalt att man inte vet vad det betyder längre. Troligast är att det betyder just ”hjul”, en symbol för solhjulet gått sitt varv och ljusare tider nalkas.

För att bli av med dessa fast förankrade riter började kyrkan som bekant påstå att Jesus föddes på Juldagen, dog på Påsken etc… Bluffen lyckades ju, men själva ordet Jul, liksom frossandet i fläsk och skummande drycker lyckades de däremot inte få bukt med.

Fler seglivade traditioner fick göras kristna. Segerblot, som firades för vårens ankomst blev med tiden till Valborgsmässoafton. Alvablot, ett blot för årets skörd, lever söderöver kvar i traditionen Mårten Gås. Det spekuleras också i att traditionen Lucia har rötter i Disablot. Diser var vitklädda kvinnliga andeväsen i förbund med Freja. Den som blotade till Diserna gick det väl för, liksom för hela släkten och gården. Men de som försummade Diserna kunde bli hemsökt av dessa - då svartklädda - och hämtade till Hel eller annat hemskt.

 

 

 

 

Och slutligen, för att återknyta till helgen som nu är i antågande:

Sämre gick det för kyrkan att förvanska Midsommarblotet, som firades till fruktbarhetsguden Frejs och fruktbarhetsgudinnan Frejas ära. Allra sämst gick det i den region som sedermera blev Sverige. I Norge och Danmark lyckades kyrkan däremot döpa om midsommar till Sankt Hans och där firas också högtiden marginellt i jämförelse med hos oss.

Vi är många som förknippar midsommarafton med tillfälliga kärleksmöten, herdestunder i det gröna (när vädret tillåter) liksom ett okristligt festande och fylleri. Något som inte är så konstigt kanske, Midsommar var och förblir en hednisk fruktbarhetsrit, en livsbejakande knullfest för Moder Jord. Åtminstone symboliskt.

Ordet Frej betyder mycket riktigt ”frö” på fornnordiska och tanken är lika urgammal som vacker; att genom en väldig kuk rätt ned i den karga myllans sköte så börjar allt gro och växa på nytt. Folk var inte dumma på den tiden, de förstod hur allt hänger ihop. Det är en enkel och rättfram hyllning till sommaren, lusten och grunden till allt skapande. Och i dyrkan dansar vi än idag kring den magiska stången.

 

Glad midsommar!

 

 

 

 

 

 

(de flesta fakta är hämtade ur Svitjods Undergång

skriven av lingvisten Fredrik Lindström

och hans bror, historikern Henrik Lindström)

 

 

 

 

 

#1 - - H:

Glad midsommar! Skål!

#2 - - Ingo:

Happy midsommar! Man får ta en sup och dansa runt staken.

Ha dee

Till top