Wincent
arkitekten hånlog
och vred sina händer
den snåriga stigen blev till en
motorväg av kvicksand
skyskrapor av elfenben
trapphus av kristall
och väggar släta som teflon
omöjliga att bestiga
vi kunde bara
beskåda och beundra
hur de andra nådde
högst mot himmelen
vi byggde
egna världar
i dammet och leran därnere
och vi vaktade på våra revir
det var allt vi ägde
och allt vi var
en tid förledd
och en tid förspilld
alla år som bara väntades bort
alla tomma tömda gram
och fulla halsar
står för alltid
ristade i damm
ibland
som över axeln
eller som på håll
kunde jag ana hur de pekade
och skrattade
högt däruppe på estraden
när vi slog varann i spillror
för smuts och sprit
men när de gick förbi oss
där vi satt
för allas åskådan
och för allas skam att se
nog skyndade dom förskräckt
på sina steg
att fördriva ledan
och ta sjok ur tiden
att alltid vänta på att något
skulle komma i min väg
en tids förströelse
att svettas ut
ett annat andetag mot mitt bröst
ett sårskavt knä
och en kram god natt
två späda armar
kring min hals
två orädda ögon som ser sånt
jag sedan länge glömt
och jag vet
att allt det vackra i vansinnet
har ett namn