stewe

Så mina vänner...

När muren slutligen föll, och när kommunismens totalitära strupgrepp släppte taget från östblockets hals, stod Amerika och deras västliga axelmakter plötsligt utan den stora Fienden. Ett visst försök att hålla kvar ryssen som ärkeskurk gjordes, främsta kandidat var den ryske ultranationalisten (nyspråk någon?) Vladimir Zjirinovskij som i slutändan inte åstadkom mycket mer än att framfusigt försöka få en svensk tevereporter i säng. Den ryska organiserade brottsligheten var ironiskt nog huvudkandidat två, då den hastiga övergången från kommunism till kallhamrad kapitalism var just vad som skapade maffiaväldet.

Ännu hade inte den muslimska araben uppfunnits som den Nya Fienden i rödingarnas ställe, (även om de första svartmuskiga terroristskurkarna för all del dök upp i populärkultur och media) och för första gången på årtionden vändes istället den ständigt konfliktsökande amerikanska blicken inåt - nagelfarande och misstänksam.

Det lyftes fram gamla journalfilmer, där bland annat LSD testas på intet ont anande soldater. Allmänheten fick kännedom om atomtester på lokalbefolkningar och användningen av agent orange i Vietnamnkriget, växtgifterna i vattentäkter mfl skandalliknande övergrepp. Den gravt rasistiska och krigshetsande propagandan från både nyhetssändningar och tecknad film under första och andra världskriget drogs fram i ljuset.

Incidenter som  Waco och Ruby Ridge framställde myndigheterna i ytterligare dålig dager, och Frågetecken kring Oklahomabomben hjälpte till att vidga klyftan mellan gemene man och styre. Plötsligt fanns fienden mitt ibland oss och inte som ett externt, opåtagligt hot. En person som Theodore Kaczynski ansågs av många som ett hot mot den inre säkerheten, medan andra ansåg att det var myndigheterna själva var en fara för sin egen befolkning. I radikalare dissidentkretsar sågs Kaczynski inte sällan som en hjältefigur.

I denna paranoians guldålder, damp Arkiv X (eng. X-files) ned som en hemmagjord bomb och bevisade än en gång skräckens/fantastikens osvikliga förmåga att fånga samtidens underliggande strömningar.

Det blev på många sätt OK, ja nästan modernt, att sturskt ifrågasätta maktstrukturerna, inte bara kring flygande tefat, utan företagsvälde, bilderbergggruppen och den enorma krigsmaskinen som matar världen med blod och lidande. Frågan är om fenomen som Sanningsrörelsen (runt 9-11) och vaken.se varit lika stora utan x-filerna?

När Arkiv X började gå på tv4 var jag något för överårig för att Oförbehållslöst låta mig svepas med och hänryckas till fanatiska proportioner, som många yngre omkring mig gjorde. Jag hade på allvar fastnat för mörkare grejer som Hellblazer, Taxi Driver och Twin Peaks åren tidigare. Folköl, punkrock, Morbid Angel och ultravåld a´ la clockwork stod numera högre på agendan än DC & marvels trikåhjältar och teveprogram om roswellteorier. Men samtidigt följde jag serien slaviskt, och gillade den skarpt. Åtminstone de första åren, upp mot säsong 4 och 5 blev tittandet alltmer sporadiskt för att sedan upphöra helt.

Men just de där första säsongerna var helt enkelt det bästa i teveväg man kunde finna under nittiotalets början, utan någon större konkurrens förvisso. Men det har de senaste månaderna varit en fröjd att se om de två första säsongerna – för första gången sedan det begav sig. Och inte bara av nostalgiska skäl. Kvalité håller helt enkelt.

Men första säsongen av Arkiv X är på många sätt trevande, flera av avsnitten känns onödigt tillrättalagda och upplägget är något stelbent, som det gärna blir i den här formen av underhållningsserie.

I teveserier som Deadwood eller Sopranos både lever och dör karaktärer, de utvecklas och invecklas, persongalleriet är brett och intrikat uppbyggt. En stor konstnärlig frihet har givits upphovsmännen/kvinnorna. Ett sådant koncept kräver en aktiv åskådare, att se ströavsnitt duger inte, utan man måste följa hela serien från början till slut för att uppfatta alla nyanser.

Arkiv X är fyrtiominuters avsnitt som gjordes för att fånga upp så många tittare som möjligt, helst actionsugna köpstarka tittare. (med detta sagt att upphovsmännen verkligen lyckades göra sitt bästa ändå)

Konceptet bygger på förhållandet Fox Mulder – Dana Scully, två motsatser som ändå dras till varandra. Agent Mulder är en smått paranoid besatt snubbe, som till varje pris vill tro och som inget hellre vill än att veta sanningen, den sanningen som myndigheterna döljer för allmänheten. Agent Dana Scully är motpolen, den rationella skeptikern, som försöker finna en vetenskaplig grund i x-akter som handlar om allt från varulvar till mordiska datasystem.

Medan Mulder i David Duchovnys gestaltning mest liknar en förvuxen skolpojke med entonig röst, är Dana Scully desto intressantare. Dels ur ett rent estetiskt perspektiv, då hon har den där korrekta-men-stygg-bibliotekarie-looken, men allra främst för skådespelerskan Gillian Anderssons utstrålning och närvaro i rollen.

Därför är det tröttsamt att se hur hon förringas till en ufo-jagande variant av dr Watson, som förutom att agera motsats till Mulders passionerade sökande, mest står bredvid och imponeras av dennes kunskaper och infall.

Sen irriterar det att så mycket av fenomenen och företeelserna måste analyseras och dissekeras, få saker lämnas till tittarens fantasi om man jämför med exempelvis ovan nämnda Twin Peaks. En annan black om foten är såklart Scullys roll som den evige skeptikern, det håller liksom inte att ena avsnittet tampas med maskar som styr folks hjärnor (i det The Thing-inspirerade avsnittet Ice) och i nästa episod vara fullständigt paff att det existerar övernaturliga eller märkliga saker.

Mitt gnäll till trots innehåller säsong 1 en hel drös sevärda avsnitt, och några riktigt jättebra. Jag vill speciellt nämna episoderna Squeeze och Tooms, om en riktig obehaglig figur som har en benägenhet att krypa runt i ventilerna och käka upp levern på folk. Och så Genderbender, ett avsnitt som bland annat utspelar sig i ett par mystiska grottor, som i sin formgivning för tankarna till HR Gigers mer vaginalfixerade konstverk. För att inte tala om de genmanipulerade och genomelaka töserna i episoden Eve. Sen är bifigurer som cancermannen och the lone gunmen helt oslagbara för helhetsintrycket.

Arkiv X äsong 2 är mestadels usel de första episoderna; Scully är kidnappad och en solokvist Mulder håller inte till en teveserie. Kronan på verket är ett osannolikt uselt avsnitt där Mulder nöter sänghalmen med en vampirella i ett brandskadat Los Angeles.

När väl Scully gör entré ånyo, lyfter dock serien skyhögt. Avsnitten som radas upp därefter går från dugligt sevärda till superba; en snubbe som samlar på dödas naglar, ett högstadium styrt av satanister, Vodoo och zombies på en militärbas, en stad byggd på freakshoweri och så kackerlacksägg som läggs under huden i den magstarka episoden F. Emasculata.

En klädsam humor får en större framtoning, det känns som att tyglarna är lösare –allt behöver inte förklaras- och Scully ges större utrymme för att utvecklas till en karaktär bortom den begränsade skeptikerrollen. I kväll kickar jag igång säsong 3.