Kallbrand
du dömer mig
med blicken
bakom skrivbordet så trygg
men ju högre
dina hästar
desto längre fallet ner
du tror dig veta
hur jag funkar
att du känner till min sort
men du skulle
bara veta
jag är mer än ögat ser
som en strykhund
rädd för kopplet
hunsad
skymfad kröp jag där
och alla åren
i ett vakuum
har skapt mig som jag är
jag lärde mig
att ensam gå
och att bitas innan bett
en sökare och vandrare
som nöter vägen skevt och snett
jag var fri
men ändå fängslad
satt inlåst med mig själv
kokongen
vävd av taggtråd
runt allt oskyldigt och sprött
den bitterljuva smaken
kvar från länge sen
då rotlöshet och rastlöshet
gick som kallbrand
i mitt kött
du tror att du är vänlig
när du sträcker fram
en hand
men du är slam
i mina ögon
och jag spottar på ditt namn