Ombytta Roller

Allmänt / Permalink / 1

 

 

 

 

 

 

Den mediokra svenska kvasi-varianten på supernanny; Ett Fall för Louise, har väckt ont blod. Första kritiska inslaget snubblade jag över redan innan första avsnittet sänts och senast var det nog teveprogrammet Debatt där indignationen stod högt i studiotak.

Argumenten är att programmet ifråga kränker barnens integritet, deras naiva föräldrar låter dem ställa upp i ett program och prata familjeproblem, något de kanske får ångra senare. Kanske kommer de att råka illa ut på olika sätt av sin medverkan.

En snabb koll på google visar att kritiken är liknande eller densamma inom flera bloggar, främst från väletablerade mediepersonligheter.

 

Och där hittar man kanske själva roten till att de här personerna bli så jävla upprörda; för en gångs skull är det småborgerliga familjer som deras egna, ungar som kunde vara deras egna, som sätts under luppen och ges psykologråd. Som att något fel skulle kunna finnas även hos dem och inte bara hos skitiga obildade knegare.

För inte fan har jag hört dem knysta tidigare, trots att teve så länge jag kan minnas har gjort inslag, dokumentärer och reportage kring barn som på ena eller andra sättet mår dåligt. Istället har det emellanåt renderat prisregn över välgjorda dokumentärer. En viss sorts exponering av utsatta individer är värt att belöna, en annan sorts är förkastlig.

 

För jag har aldrig hört dem knysta om flyktingbarn som får en kamera i nyllet och ska berätta varför de inte ska utvisas, medan reportern mjölkar efter tårar. Eller barn i fosterfamiljer, ungar i utdöende bruksorter som vill ha sitt fritids kvar, eller allra helst barn till missbrukare som sitter snoriga vid köksbordet medan mamma röker under fläkten.

För jag misstänker att det är så de upplever det, ett obehag över att deras egen samhällsgrupp vädrar smutstvätten på bästa sändningstid. Att de borde vara de andra; invandrarna, knarkarna, alkisarna och de fattigas och arbetslösa avkomma som man ska ömka och oja sig över. Det är dom som vi ska se gråta, det är dom som ska vara offer och fläkas ut i media. Det är sådana man ska tycka synd om.

 

Åtminstone så länge de är tillräckligt små, den dagen alla tårarna har torkat och kvar finns bara en kärna av betong och hat, då görs en helt annan sorts reportage: den till farlig, pumpande musik, där man filmar gatlyktor genom en regnig bilruta och unga män i kepsar i gathörn. Men det är en annan historia.

 

Den här lilla stormen av moralpanik i vattenglaset är ganska underhållande tycker jag, och då har jag inte sett ett enda avsnitt av serien ifråga. Det är den hycklande rättfärdigheten som roar; Ett Fall för Louise riskerar att bli årets mest utskällda program, medan förra årets mest hyllade program blev Klass 9a. Jag hörde inte samma debatt kring att exponera barn, att göra dem kända eller ökända. Ingen beklagade sig över greppet att locka tittarsiffror utifrån att lufta deras problem med skolgången. För Klass 9a var ju enligt mallen, det handlade om en multietnisk problemklass från förorten som riskerade att inte klara sina avgångsbetyg, medan Ett Fall för Louise handlar om ledsna medelklassungar. Kanske lite för nära den här gången?

Lite för mycket ombytta roller?

 

 

 

Relaterade Länkar:

 

Janouch

 

Ahlström

 

 

 

 

 

 

 

#1 - - Pål:

Jag bugar mig för din klassanalys, skarp som nyvässad finsk kniv.

Vad jag själv tänkt på är den där biten med

"Åtminstone så länge de är tillräckligt små, den dagen alla tårarna har torkat och kvar finns bara en kärna av betong och hat, då görs en helt annan sorts reportage"

Det hade kunnat bli en helt annan sorts reportage om man någon gång gav lite historia, lade in bild på värstingen när han var liten eller vad fan som helst som utmanade tanken lite.

Till top