Snarlikt
Jag är inte säker på om det var måndagen, eller tisdagen därefter som jag fastnade i maskinen. Nödstoppen fungerade som den skulle och jag gjorde egentligen aldrig illa mig, det var inte värre än en söndersliten tröja och en mindre sträckning i axeln. Jag har faktiskt ingen riktig minnesbild av händelsen, kanske sov jag stående, kanske slocknade allting tillfälligt för mina ögon just när jag skulle föra in paketet. Jag är själv inte säker.
På lunchen åt jag ingenting, men drack däremot en halv kanna kaffe. När man har varit sömnlös tillräckligt länge brukar inte koffeinet göra varken till eller från, men jag hoppades att det skulle ge mig en viss skärpa. Eller ruska om skallen åtminstone. Jag minns att jag tittade på mina händer och hur jag försökte föreställa mig dem krossade till oigenkännlighet.
Men jag gick inte tillbaka till maskinen efter lunch, förmannen kallade mig istället till hans kontor och fackombudet var redan där. Någon högre upp hade visst snackat med någon som kände någon på däckfirman där jag varit förut. En hinna kallsvett lade sig som ett frosttäcke över min nacke och rygg. Jag sjönk allt längre ned i stolen och kände tårarna, den förbannade vanmakten och skammen bubbla upp i halsen.
”Så här är det”, sade fackombudsmannen, ”någon här har visst snokat upp att du var i trubbel för några år sen, och på grund av det vill arbetsgivaren att du tar ett urinprov. Helst med omedelbar verkan. Men som du säkert vet, har du all rätt att neka.” Förmannen drog på munnen, och jag såg vad han ville säga, men jag gav honom aldrig chansen. ”Det är lugnt”, svarade jag, ”vi kan åka ned direkt.”
Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt, min uppknäppta gylf och mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade, innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.
Ibland får jag den där känslan av att jag sitter på ett avskrädesberg av plast och papper; travar av tidningar och böcker, skivor och filmer. Deras glättiga ytor stirrar själlösa, blanka tillbaka på mig.
Jag köper dem, jag lånar dem, bränner och bär hem dem för att slå ihjäl några timmar. Jag lagrar dom på hyllor till tröst och eskapism. I bra stunder inbillar jag mig att de fyller tomrum som annars ekat ängsligt, ibland ser jag det som en mani, en exorcism, en undanflykt istället för en vardag i verkligheten. Ett svepskäl att ägna sig åt istället för att leva och umgås med andra.
Ibland vill jag sätta eld till hela klabbet och gå därifrån. När jag sätter skiva efter skiva i spelaren, bara för att lägga dem tillbaka i sitt fodral och undra vad fan jag sökte. Ibland är det samma med böckerna jag slår mig ned med, eller filmerna jag sätter igång bara för att stänga av dem. Ibland bara stirrar jag på skärmen och försöker komma ihåg varför jag överhuvudtaget gav mig på att skriva.
Och ibland är det som tur är alldeles alldeles tvärtom, då slår jag mig ned med en excellent skiva i hörlurarna och låter mig svepas bort av sidorna framför mig, eller låter fingrarna bearbeta tangenterna och se ord läggas till ord och bli till berättelsen. Jag ger mig hän totalt, och då är det tamigfan snarlikt kärlek.
Jag kan känna sådär också ibland, som om jag är tingens fånge. Ibland tänker jag att det borde väl räcka med att låna saker (böcker, filmer etc).
Bra text förresten. Kommer det från någon novell, eller kommer det att bli en novell? Jag vill läsa fortsättningen. Det är en del av verkligheten som man sällan läser om.