stewe

Fastnade för von Trier iochmed Riget, ett av alla tiders bästa hantverk.
Inte långt därefter kom Breaking the Waves som också den gjorde enormt djupt intryck, trots att den saknade partierna av mörk och morbid humor som lyfter Riget till skyarna. Sen blev väl Trier lite väl exprimentell för min smak. Tyckte det var kul att höra att han skulle göra comeback till skräckgenren med Antichrist.

Antichrist börjar med långsamt, vidunderligt vackert svartvitt filmfoto, där även tvättäkta hårdporr finns med, om än i slow motion. Det är inte många som kommer undan med det, utan att det känns ansträngt spekulativt, men von trier gör det.

Snart överflyttas handlingen till en stuga i skogen, med ett mörker och ångest som skrämt brallerna av bergman utan minsta problem. Det lättas däremot upp av psykadeliska infall som talande rävar, stakar som ejakulerar blod och moder jord och kvinnlig urkraft som lurande fiender runt husknuten.

Skräckfilm vill jag inte kalla det.

Emellanåt blir det lite obehagligt på ett kusligt sätt, som man känner igen från Riget. Ibland blir det obehagligt på ett nästan fysiskt sätt. Men mest är Antichrist en typisk Trierfilm, jag sitter fängslad och fascinerad och förvirrad som vanligt. Och därmed är den ganska otypisk ungefär allt som dyker upp i dvd-hyllan i år. Om man gillar von triers tidigare verk, och klarar hyfsat magstarka scener, är Antichrist definitivt värd att gå vilse i.