stewe

Det är tidigt åttiotal. Kokainet flödar, alla kryper till kojs med varandra och livet är en ändlös fest. Lik förbannat möglar nattsvart ångest och förtvivlan under den glassiga ytan. The Informers kretsar kring det fin-fina folket i och omkring drömfabriken; rockstjärnor, producenter, deras bortskämda ungar och hippa musikvideoregissörer.
Berättelserna är löst sammanbundna kring varandra, där den gemensamma nämnaren är att alla glittrande framgångsrika snyggingar är emotionellt stympade krymplingar, som försöker finna olika knep att bedöva smärtan på.

Med andra ord är det mesta sig likt i Bret Easton Ellis värld. Efter att American Psycho knockat mig minns jag att jag nästan omedelbart läste Rules of Attraction, och att trots att den var bra och fängslande, aldrig kom upp i samma svindlande höjder som gamle Pat Batemans excesser i designade visitkort, ansiktsbehandlingar och lemlästningar. Rules of Attraction filmades senare, och det var en bra rulle. Inte exceptionell, men underhållande.

Detsamma kan sägas om The Informers, det engagerar för stunden men biter inte tag. Jag tänker flera gånger att det är kanske så här folk från andra sidan av älven betraktar filmer som Romper Stomper, Blood In Blood Out, eller Sweet Sixten? Som något totalt främmande utifrån deras egen värld, och med en smått sadistisk tillfredsställelse när det går åt helvete för huvudpersonerna?

För det är lite så det känns att titta på Informers, att få en inblick i livets baksida för människor jag bara sett smila och skåla från glättade tidningssidor och tabloidernas skandalrubriker. En smak av plast och champagne.
Det som ändå gör den sevärd, är Ellis högst unika förmåga att beskriva om glitteratifolket, deras jakt efter något som inte finns och den människosyn som präglar deras vardag, som i slutändan skapar en kvardröjande känsla av smuts och meningslöshet.