Blood In the Snow
The old germanic ones with terrible names and terrible deeds. The ones who make little kids shake in fear long after the bedtime stories end.
När jag ändå beställde biografin över ett favoritband passade jag på att unna mig Northlanders Vol III och fick mig ett stycke njutningsfull läsning i vårsolen. Ett i synnerhet hedniskt och blasfemiskt album, som stinker antikrist och där munkar skinnflås utan pardon.
Där förra albumet var något av en besvikelse, kickar trean igång med Lindisfarne, en grym och vacker berättelse om en pojkes hämnd på sin far. Däremellan en kortare holmgång för att sedan slå knut på machotendenserna med exceptionellt suveräna Shield Maidens; om tre kvinnor på flykt som bestämmer sig för att göra motstånd. Repliker som "We aren´t whores or dogs, you saxon bastard. Consider us Odin´s wolves, here to send you to your nailed god" är oslagbara.
Jag diggar verkligen hur Brian Woods förvaltar det kärva och råa i berättandet från de isländska sagorna och hur han lägger in små citat ur Vǫluspá och Hávamál på de rätta ställena. Oerhört effektfullt.
Torture as an honor... Pain and death as a reward at the end of it all...
And when lightning cracks... When the sea heaves up and crashes down...
When the forests moan and the earth itself trembles under my feet...
I know the war gods from the northlands have heard me.
Det var kul att tredje albumet var så hårt, jag blev ganska avtänd av det andra när jag bläddrade i det.