Förspillbart
så faller stjärnorna
ur rymdens svarta avgrund
så sjunker sol i hav och stiger
aldrig mer
mot karg och lavastelnad
klippmark
splittras månen full till skärvor som av glas
vi offrar barnen
och de gamla, klena, sjuka
vi offrar avlatsbrev
och gyllne krucifix
allt försumbart och förspillbart
efter lösen
men det sparar inte oss och våra liv
så skall de hängda resa sig
ur sina gravar
sträcka bleka fingrar upp
mot iskall intighet
deras hungervrål skall eka
genom staden
där vi tänder ljus och kurar tätt intill
ingen tystar storm
eller klyver öppet hav
då en best med sköka
utmäter all vår tid
ryttarna bräcker
himmelshorisonten
ändå finns bara vi… ensamma inför döden