stewe

Det är svårt att beskriva arbetar/underklassen alienation och misär på ett övertygande sätt. Det är minst lika svårt att beskriva mekanismer och faktorer bakom destruktivitet, blodtörst och empatilöshet. Inte sällan får någon kvasireligiös dam eller herre uttala sig svävande om Ondskan, och om denna Ondskas faktorer. När det gäller ungdomsvåldet exempelvis talar man på teveskärmen gärna om hur lättpåverkade unga människor är, och inte sällan får diverse kulturyttringar/kultfenomen skulden, liksom ett ganska diffust men likväl fastslaget kallare samhällsklimat.
"Våldet är ju råare nu för tiden."
"Vi är mer avtrubbade idag."
"Om nån blir nedslagen förr så lät man dom ligga, nu fortsätter de bara sparka på honom."
Bara en kort kommentar på det sistnämnda; Okej, nu är jag några år och trettio. Så där sade folk i teve och vid köksbord när jag var barn. Borde det då inte vara att "förr nöjde de sig med att sparka på en som låg ned, idag hugger dom huvudet av honom och äter upp det". Eller säger folk samma saker i tretti år och ändå påstår att vi är mer avtrubbad nu än för tio-femton år sen.
Svårt verkar det också att skildra underklassens brottslighet med tillhörande uppgivenhet, missbruket och det urskiljningslösa våldets realitet på vita duken. Ibland blir det en uppdaterad west side story, ibland blir det bara töntig våldsromantik och i regel missar man målet med flera kilometer. Jag själv som diggar opolerad socialrealism känner ett okontrollerbart behov av att lista tre favoriter. Det är filmer som inte är helt tillrättalagda, varken moraliserande eller övertydliga. Man får lägga ihop delar av pusslet själv, något som jag uppskattar istället för att alltid få tanken bakom verket framburet på fat.

Kids

Jag såg Larry Clarks omtalade Kids nittiosju och blev djupt tagen av den totala tristess och den hopplöshet som huvudpersonerna vandrade omkring i, iskallt iakttaget genom den dokumentärlika kameralinsen. I Kids kretsar mycket kring sexualitet och fattigdom, status och tillhörighet. En överväxlad machomentalitet och en omgivnings undfallenhet och brist på alternativa förebilder. Om en vuxenvärld som inte syns och en barndom som inte finns.

Romper Stomper

Russel Crowes genombrottsroll. Ett gäng nynazistiska skinheads terroriserar Melbournes gator och gångtunnlar, asiatisk invandrare är särskilt utsatta. Kopiösa mängder våld och alkohol är deras tidsfördriv, gängtillhörigheten är deras liv.

Filmskaparna har ansträngt sig för att skapa en verklighetsnära stämning, ns-skinheadskulturen och dess propaganda anammades till handlingen, kompositören John Clifford White gjorde autentisk WP-musik och Russel och de andra skådisarna fick i uppdrag att gå klädda som sina karaktärer även på fritiden för att på bästa sätt röra sig naturligt på filmen. Filmen var/är kontroversiell och det är nog inte så konstigt; smutsen, våldet och det nakna hatet som skildras är svårt att värja sig mot.

Nil By Mouth

Av en slump en sömnlös natt snubblade jag över den här. Brittisk film tänkte jag, alltid trevligt att somna framför. När eftertexterna svepte fram över skärmen 128 minuter senare satt jag kallsvettig kvar och fann inte herr blund förrän i gryningen. Den skicklige skådespelaren Gary Oldman har både skrivit, producerat och regisserat den här totalt osentimentala rapporten från Londons bakgator. Ray Winstone gör ett makalöst porträtt av pappan i en film lika skitig och berörande som Sweet Sixteen.