stewe

Tre små smakprov ur Pål Eggerts excellenta roman
"De döda fruktar födelsen"

 

I.

Belmael promenerade längs lejdare i taket och ropade ut order till sina förmän; demoner varas kroppar hölls samman av rostiga krokar, taggtrådar och de förtvivlades böner. De var människor som till slut uppfyllt produktionsmålen och sålunda belönats. Ingen kunde säga att Helvetet var en plats utan hopp, eller stegar att klättra på.

Belmael hade själv inte varit demon från början utan arbetat sig upp. Han hade börjat med två tomma händer, och även om han mist de flera gånger om hade han kunnat fästa nya med lite taggtråd. Och de han hade nu var riktigt snygga; långa, smala kvinnohänder. De matchade på något sätt ridbyxorna som var insydda i benen, den välbyggda bringan och armarna med den blottade, blodtäckta muskulaturen. Befälsmössan var samma som han burit som människa; en nostalgisk eftergift.

Nedanför honom löpte rader av slaktbänkar där människor togs isär och sattes samman i ett oavbrutet flöde av hädiska formler. Man använde sig av såväl mer grovhuggna metoder som gammal hederlig amputering, men också sofistikerade tillvägagångssätt som hyperodling av cancerogena celler, allt i syfte att upphäva den mänskliga fixeringen vid den gudagivna kroppsmallen.

 

II.

USA framhölls till exempel hela tiden som den store räddaren, demokratins förkämpe par excellence. Man glömde gärna bort hur stor del av Företagsamerika som försett Tyskland med krigsmateriel och andra förnödenheter. Frågan är om Hitler kunnat starta krig överhuvudtaget utan Wall Streets bistånd.

Ford lät sina tyska fabriker leverera krigsmateriel åt den tyska armén. IBM tillverkade, via ett tyskt dotterbolag, hålkort som tyskarna använde för att fördela judarna mellan koncentrationslägren, tyska soldater drack Coca-Cola i Afrika – och hur många visste att det berömda läskföretaget sponsrat ledarens olympiska spel i Berlin 1936?- Alcoa producerade lättmetall till Wehrmachts bombplan, medan General Motors dotterbolag Opel tillverkade lastbilar åt Wehrmacht och motorer till vissa stridsflygplan.

ITT gav tyska telegrafer tekniskt stöd. Texacos olja kom till användning i Tredje Rikets bombplan, ubåtar och IG Farbens fabriker som tillverkade Zyklon B till koncentrationslägren, medan Silesian-American Corps kol drev de ånglok som forslade judar till Auschwitz.

 

III.

Maria hade sett hans ärr, mörka Maria hade smekt med fingerspetsen längs linjerna och kallat honom nyfödd. ”Själv är jag gammal och rynkig”, hade hon sagt och kavlat upp ärmarna för att blotta armar fulla av vita ärr.

Sedan hade hon berättat om när hon åkt in till sjukhuset för ett sår som blivit för djupt. Läkaren hade börjat sy henne utan bedövning och Maria hade undrat vad han höll på med.

”Men du skär ju dig själv, då kan det här väl inte vara så farligt”, hade han sagt med förorättad stämma.

Sebastian förmådde inte tala till statyn längre. Det kändes alltför artificiellt men han visste inte riktigt vem han skulle tala med annars. Han tänkte på alla de gånger som Viktoria visat intolerans, de gånger hon inte ”förstått” alkoholister, -”Det är ju en långsam död”, anorektier-”tänk på alla som svälter”- och socialbidragstagare – ”Jag går till jobbet fast man kan få lika mycket pengar i bidrag av staten”. Hon fördömde hela tiden andra men om sig själv hyste hon aldrig något tvivel. Och han hade gått på det, trodde aldrig hennes fördömelse skulle riktas mot honom själv.

”Det måste vara den äldsta formen av självbedrägeri”, sade han men låtsades inte längre tala till statyn.

Sebastian tystnade och såg upp mot himlen. Den hade inte alltid sett så öppen och vidsträckt ut. En gång hade stjärnorna varit reflexer från fjättrar och mörkret en fångdräkt. Han tänkte på hur himlen tett sig som ett inneslutande valv, ett tak på tillvarons fängelse där han måste gå längs en väg som stakades ut av hopplöshet.

Dunklet hade nästan helt övergått i natt. Bilarnas brus längs S:t Knuts väg växte i Sebastians öron och han tänkte på hur prostituerade förr brukade stå och vänta in kunder på trottoarerna. Kanske fortsatte några av bilarna ner mot industrigatan där de sista gatuprostituerade i Malmö höll till.