En studie av smärtans natur
Han knäppte med fingrarna. Då uppenbarade sig den mongoliska officer som ryssen hade kommit tillsammans med i flygplanet. Ur fickan tog han fram en slidkniv. Den hade samma form som den kniv mannen som hade låtsats skära halsen av oss hade haft. Officeraren drog fram kniven ur slidan och viftade med den i luften. I det tidiga morgonljuset glimmade eggen kallt vit.
"Den här mannen är expert på att flå", sade den ryske officeren. "Titta nu noga på kniven. Det här är en kniv som är avsedd speciellt för att flå ansikten. Den är mycket noga utarbetad, eggen är tunn och smal som ett rakblad och mongolernas teknik är oerhört avancerad. Det är trots allt ett folk som i årtusenden dragit skinnet av djur. De flår människor som vi skalar persikor. Imponerande skickligt och utan att skada huden det minsta. Talar jag för fort?"
Yamamoto sa ingenting.
Den björnlike officeren med kniven såg mot Yamamoto och hånlog. Det där leendet förföljer mig än idag. Jag ser det i mina drömmar och kan inte glömma det vad jag än gör. Officeren skred till verket. Soldaterna naglade fast Yamamoto mot marken med sina händer och knän. Den björnlike använde sin kniv och började noggrant att flå ansiktet. Jag blundade. När jag gjorde det, slog en av de mongoliska soldaterna till mig med gevärskolven. Han fortsatte tills jag öppnade ögonen igen. Men oavsett om jag blundade eller tittade, hörde jag Yamamotos röst. Till en början uthärdade han stoiskt behandlingen, men efter ett tag började han skrika. Det var ett omänskligt skrik.
Officeren började göra ett snitt på högeraxeln, sedan drog han av huden på armen uppifrån och ner. Han gjorde det långsamt och försiktigt - ja, nästan smeksamt.
Sedan flådde han bägge benen, skar av könsorganet, testiklarna och öronen. Därefter avlägsnade han huden helt från huvudet och ansiktet. Den ryske officeren ritade upp abstrakta former på marken med stövelklacken under hela det fasansfulla skådespelet. De mongoliska soldaterna var alla tysta och följde hela tiden den björnlikes rörelser med blicken. Deras ansikten var helt uttryckslösa. Där avspeglade sig inget äckel, ingen rörelse eller överraskning. De såg hur Yamamotos hud avlägsnades bit för bit, nästan som om de under en promenad betraktade en byggarbetsplats.
Själv kräktes jag ett antal gånger. Till slut hade jag inget kvar att få upp, men jag fortsatte ändå att kräkas. Den björnlike mongoliske officeren höll till sist upp huden från Yamamotos hela bål som han stilfullt hade avlägsnat. Där fanns till och med bröstvårtorna kvar. Varken förr eller senare har jag sett något så motbjudande. Någon tog huden och hängde upp den som ett lakan. Sedan låg bara Yamamotos kropp kvar som en hudlös, blodig klump på marken. Det hemskaste var ansiktet. I det röda köttet satt de stora, vita ögongloberna som om han hade spärrat upp ögonen. Munnen, där tänderna blottats, var vidöppen som om han höll på att skrika något. Det enda som fanns kvar av näsan var ett hål. Marken var ett hav av blod.
Vad det här påminner om en novell ur Elefanten som gick upp i rök tänkte jag när jag började läsa den här boken, och läste på en stund innan jag förstod att början av Fågeln Som Vrider Upp Världen finns i just den novellsamlingen, men jag minns inte om det var i exakt samma form.
Husomhelst, 200 sidor in i tegelstenen (dvs drygt två sjundedelar) är jag saligt betagen. För första gången på nya jobbet använde jag rasten idag till att snoka upp ett krypin och sluka ett kapitel.
Inläggstiteln En studie av smärtans natur är tagen från ett av kapiteltitlarna, som också heter genialiska saker som;
Historien om den vidriga öns apor
Döden i badkaret
Om hästar som tynar bort i lador
Trekantiga öron
Mysteriet med de hängdas hus
"Sluta tänk på svåra saker. Känn dig som om du skulle ligga i silkeslen, behagligt tempererad gyttja en våreftermiddag."
Jag teg.
"Som om du sov, som om du drömde, som om du vilade i varm, mjuk gyttja... Glöm din fru, din arbetslöshet och framtiden. Glöm allt. Vi har alla fötts ur den där varma mjuka gyttjan och alla ska vi återvända dit en dag. Minns du när du hade sex med din fru senast? Länge sedan, inte sant? Kanske rentav för två veckor sedan?"
"Jag är ledsen, men nu kommer min gäst."
"Nej det är längre tillbaka än så. Jag hör det på din röst. Tre veckor eller hur?"
Jag sa ingenting.
"Nåja, det spelar ingen roll", sa kvinnan. Det var en röst som fick en att tänka på någon som snabbt dammar persiennlamellerna med en liten borste. "Det är ju en fråga som bara angår dig och din hustru. Men jag kan ge dig allt du vill ha. Och du behöver inte ta på dig något som helst eget ansvar. Ta dig runt hörnet, där finns en värld du aldrig har skådat. Som jag sa till dig, du har nog en död vinkel. Har du inte fattat det än?"
Jag stod och teg med telefonluren fortfarande i handen.
"Se dig om", sa kvinnan. "Tala om för mig vad du har runtomkring dig. Vad ser du för något?"
Fantastisk roman. Mastigt sidantal bara. Men den är väl värd att ta sig igenom, och man har inte tråkigt under tiden.