Förmynderi
Det var på ett daghem för nåt år sen.
I väntan snackade jag lite med en i personalen, och hon visade mig omkring. Barnen arbetade just då med bondgården och alla djuren som hör till. På golvet stod en sorts karta över en bondgård med en traktor i mitten.
"Här arbetar vi med Genus, som du ser är bonden som sitter på en traktorn en kvinna", sade hon i personalen. Jag såg på henne att hon ville att jag skulle fråga om vad Genus är för någonting. Ser man ut som man gör, brukar inte folk räkna med att man känner till någonting utanför folköl och dunka dunka. Men jag sade nog ingenting, tror jag nickade på sin höjd. För snacka om att nästa generation kommer att vara omdanad, förändrad och jämlik, i och med detta geniala genusarbete. Maj wörk here is dann liksom, jag har ingen anledning att oroa mig för dotterns framtid i detta utopiska samhälle som breder ut sig framför mina ögon. Jag minns ju själv hur insatser som att tvinga oss alla elever på skolan att bära märket Rör inte min Kompis förändrade min uppväxt. Eller den gången vi fick gå över till högstadiet och tillverka fredsmärken, för att sedan sjunga Inatt jag drömde på skolgården och hålla upp våra fredsmärken mot skyn. Genom att visa schindlers list eller mississippi brinner på lektionstid gjordes nästa generation till fördomsfria samhällsmedborgare.
Jag vill tro på folkbildning, på upplysning, på att stå för vissa åsikter och vikten av att förmedla dem till den andra. Jag vill tro på rättvisa och vikten av ett socialt skyddsnät som ger trygghet. Men samtidigt växte jag upp i ett svedala ganska annorlunda från idag, där det trots sitt rykte inte var särskilt tryggt och ombonat, åtminstone inte för alla. Ett land där två statliga tevekanaler bestämde att det bästa för oss ungar var att se lillstrumpa och storpotäten, där samhällsapparaten avgjorde vad som var fint och vad som var fult; tuggade i sig videokassetter och spottade ut dem stympade till oigenkännlighet, där åtal och bojkott följde fritänkande serietidningsredaktörer och där en ultrakonservativ snuskgubbe som Öholm kunde fabricera moralpanik om musik som ansågs skadlig för våra stackars hörselgångar.
En förståndig elit som alltid vet lite bättre än vad du själv gör, och där folk jagas av mediadrevet för att ställas till svar angående vilken sida de väljer; Den rätta, eller den förkastliga. Där vissa människor ska pressas så långt ner i dyn det bara går, för de är tacksamma måltavlor, medan andra är moraliskt oklanderliga.
Jag mötte det inte bara i skolan och genom andra myndighetspersoner, utan bland vanligt folk som mer än gärna träder in i rollen som förmynderiets vakthundar; så bör man inte göra, så bör man inte tänka. Varför läser du sånt, varför lyssnar du på sånt, röker du en holk en måndag är du heroinist innan fredag kväll. Där det kommer broschyrer hem till mig som ska berätta för mig att det är önskvärt att jag umgås med mina barn. Där epitet klistras som kloaksörja om man avviker i åsikt; reaktionär, nejsägare, klimatförnekare, kommunist, kvinnohatare, våldsdyrkare, antisemit, bakåtsträvare, eller vad nu som är i ropet för stunden. Där man måste köpa vissa doktriner för att inte exkluderas eller avfärdas i en debatt.
Vi nedanför måste övervakas och kontrolleras för vårat eget bästa, annars stjäl vi era bidrag, annars laddar vi ned era filmer, annars spränger vi era flygplan, annars super vi oss redlösa och slår ihjäl varandra. Storebror inte bara ser dig, han bryr sig om dig, och han vill som alltid ditt bästa.
Svinbra skrivet.