Image?
Du skriver va, kommer frågan ibland. Eller; hur går det med författandet? Och då står man med brallorna nere, skägget i brevlådan, osv i andra kassa liknelser. Nja, det är en hobby, eller vad ska man säga. Att man skriver, att man författar? För är det så, titulerar man sig per automatik (amatör)författare.
Men jag måste säga att det tar emot. Till och med skriftligen tar det emot, även om jag har kallat mig själv författare några gånger. Vad fan ska man annars säga, skrivare låter som en apparat man kopplar till datorn. Antagligen är det den egna bilden av författare som är svårast att förlika sig med.
Författare bor ju i regel på söder, eller åtminstone i huvudstadstrakten, bara där rimmar det illa för min del. En författare går inte sällan i långrock på svartvita fotografier utmed mälaren, ibland är det gamla stan. Ibland kedjeröker de under intervjuerna, i svarta, fransiga kavajer och med baksmälla från igår. De namndroppar kultiga kafeér och promenadstråk där de kan sitta/gå ensam med sina tankar och ett anteckningsblock. Författare åker bara till havet på hösten för att sorgset ut över den klippiga kusten. Aldrig om sommaren, för att bada och äta en storstrut.
Sen finns de ju dom inom deckargenren som inte är så pretto, som bryter stilmönstret. De ser inte alltid dystra ut till exempel. Men jag är ingen rödvinspimplande jägare som vill bli fotad framför min dignande bokhylla för att visa vad beläst jag är, eller ljuger ihop sagor om att vara slagsmålskung på privatskolan.
Han Lapidus till exempel, känns långt från min bekantskapskrets. Han har håret kvar, när han inte skriver krimromaner är han advokat, (till skillnad från att behöva en advokat) bär armanikostym till vardags och har ett fördelaktigt utseende.
Lite yngre författare promenerar också en hel del tydligen. De fotograferas i parker, eller mot grå betong som på bilden ovan. Gärna hösttid. De pratar om en period när de bodde i Paris eller på Irland. De har lustiga små hattar, baskrar och mans-sjalar. De pratar om vad deras berättelser handlar om, som om det vore självklart. De skriver om sin generation. Livspussel. Livskamrat. Livsleda. Om staden med stort s. Om våndan att växa upp i post-folkhemsdrömmen och jävligheten med kärleken. Själv skriver jag om barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden, men känner mig rätt nöjd ändå.
Hmm - jag tycker i och för sig att du skriver om mer än barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden. Det är olika nivåer på ditt skrivande; en med monster, en med personskildring och (miljö)metaforer, en språklig, osv. Jag tycker nog att du kan betrakta ditt skrivande med visst allvar. Du är en undergroundförfattare, vilket nog en del skulle vilja vara om man kände dem på pulsen.
Man måste uppfostra kultursidorna och dess representanter, undervisa dem pedagogiskt men bestämt så att de lär sig tänka utanför mönstren. Jag tycker nog du kan ta dig själv på visst allvar, det hindrar inte att njuta av en glass på stranden :)
Och långa rockar är ju rätt häftigt.