Image?

Allmänt / Permalink / 14

 

 

 

 

Du skriver va, kommer frågan ibland. Eller; hur går det med författandet? Och då står man med brallorna nere, skägget i brevlådan, osv i andra kassa liknelser. Nja, det är en hobby, eller vad ska man säga. Att man skriver, att man författar? För är det så, titulerar man sig per automatik (amatör)författare.

Men jag måste säga att det tar emot. Till och med skriftligen tar det emot, även om jag har kallat mig själv författare några gånger. Vad fan ska man annars säga, skrivare låter som en apparat man kopplar till datorn. Antagligen är det den egna bilden av författare som är svårast att förlika sig med.

 

 

 

 

Författare bor ju i regel på söder, eller åtminstone i huvudstadstrakten, bara där rimmar det illa för min del. En författare går inte sällan i långrock på svartvita fotografier utmed mälaren, ibland är det gamla stan. Ibland kedjeröker de under intervjuerna, i svarta, fransiga kavajer och med baksmälla från igår. De namndroppar kultiga kafeér och promenadstråk där de kan sitta/gå ensam med sina tankar och ett anteckningsblock. Författare åker bara till havet på hösten för att sorgset ut över den klippiga kusten. Aldrig om sommaren, för att bada och äta en storstrut.

 

 

 

Sen finns de ju dom inom deckargenren som inte är så pretto, som bryter stilmönstret. De ser inte alltid dystra ut till exempel. Men jag är ingen rödvinspimplande jägare som vill bli fotad framför min dignande bokhylla för att visa vad beläst jag är, eller ljuger ihop sagor om att vara slagsmålskung på privatskolan.

Han Lapidus till exempel, känns långt från min bekantskapskrets. Han har håret kvar, när han inte skriver krimromaner är han advokat, (till skillnad från att behöva en advokat) bär armanikostym till vardags och har ett fördelaktigt utseende.

 

 

 

Lite yngre författare promenerar också en hel del tydligen. De fotograferas i parker, eller mot grå betong som på bilden ovan. Gärna hösttid. De pratar om en period när de bodde i Paris eller på Irland. De har lustiga små hattar, baskrar och mans-sjalar. De pratar om vad deras berättelser handlar om, som om det vore självklart. De skriver om sin generation. Livspussel. Livskamrat. Livsleda. Om staden med stort s. Om våndan att växa upp i post-folkhemsdrömmen och jävligheten med kärleken. Själv skriver jag om barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden, men känner mig rätt nöjd ändå.

 

 

 

 

 

 

#1 - - Pål:

Hmm - jag tycker i och för sig att du skriver om mer än barnätande monster och ringlande maskar i ryggraden. Det är olika nivåer på ditt skrivande; en med monster, en med personskildring och (miljö)metaforer, en språklig, osv. Jag tycker nog att du kan betrakta ditt skrivande med visst allvar. Du är en undergroundförfattare, vilket nog en del skulle vilja vara om man kände dem på pulsen.

Man måste uppfostra kultursidorna och dess representanter, undervisa dem pedagogiskt men bestämt så att de lär sig tänka utanför mönstren. Jag tycker nog du kan ta dig själv på visst allvar, det hindrar inte att njuta av en glass på stranden :)

Och långa rockar är ju rätt häftigt.

#2 - - Stewe:



Pål; oj man tackar för de fina orden. Det är absolut inget fel på vare sig långrockar eller någon ovilja att ta det jag själv skriver på allvar, tvärtom är det på blodigt allvar. (Den fete del 1 och 2 undantaget!)

Problemet är min egen bild av författare som tillgjorda djupingar och hemmingwayposörer som jag har svårt att förlika mig med. Det är liksom det första som dyker upp i skallen när jag hör "författare". Stereotyper är efterhängsna, trots att det vimlar av författare, även inom mainstream som motbevisar min nidbild.



#3 - - Emma:

Men kvinnliga författare då?

Som debuterande tjej ska man helst vara född 1989 och vara en lesbisk vegan med assymetriska frisyr samt experimentera väldeliga med språket i de självbiografiska romanerna. Foton tas framför det lilla torpet i skogen som flickan i fråga bor i (för vilka pengar?), där hon lever ekologiskt. Ghaa.

#4 - - Pål:

Det är bra, tydliga bilder att ta avstånd från. Och vi vinner alla gånger. Som fantastikförfattare har vi magiska svärd, helvetets demoner och rymdskepp på vår sida, vad har de?

#5 - - CJ:

Det som är skönt med dig i din yrkesroll är att du inte har en image. Du bara är. Jag håller med Pål om att du har mer att komma med än att bara rabbla upp novell på novell om elaka monster. Jag tycker du skildrar utanförskap och svensk fattigdom med både träffsäkerhet och styrka. Dina personskildringar har klass. Vad mer kan man begära av en författare?



Angående den kvinnliga författarrollen så tycker jag den mer och mer verkar glida åt att man måste vara snygg. Sexuellt suggestiva författarfoton där författarinnan gärna har utmanande klädsel och står i en provocerande pose. Helst ska hon säga något riktigt maffigt också som kan hamna i rubriken. Jag vet inte vem det var som sa: "Jag blir kåt av ondska", men det fick mig att skratta faktiskt.

#6 - - Pål:

Kåt av ondska? Jag såg "Johnny Maddog", en film som följer ett gäng barnsoldater i något afrikanskt krig. Knarkar, våldtar, plundrar och mördar. Hon kan ju åka ner och stöta på deras verkliga förebilder så ser vi hur kåt hon blir av ondska...

#7 - - S:

Emma; Ja just det där experimenterandet med språket har jag snubblat över när det gäller författarinnor senaste året. Varför skulle man vilja läsa en experimentell roman för, såvida man inte aspirerar på att bli litteraturvetare? Själv är jag mer intresserad av de som kan berätta nåt, istället för att krångla skitnödigt med ord. Oates knäcker deras ryggrad med sin enkla men ruskigt effektiva prosa vilken dag i veckan som helst.



CJ; Fan vad vänligt sagt, tack... och tack detsamma, du är ju sveriges skräck/underground-kung i mina ögon.

Image, eller klädstil, eller livssynsätt har väl alla till mans, liksom vissa poser (se bara på alla uppsträckta långfingrar från "de fyra bli dragna"-från festen i kalmar) men det är ju nåt som hängt med ett tag, långt innan skrivandet, och har mer att göra med subkulturella preferenser.



Pål; haha, skitbra skrivet! Får mig märkligt nog att tänka på när mona (s)ahlin sade att det är häftigt att betala skatt... åren innan hon åkte dit för sköntaxering, skattefusk, obetald moms i eget företag etc.



#8 - - Alice:

Hahaha, du är UNDERBAR! Fotas mot betongväggar.



Vet du, den där skrivkursen jag går är nog fan det bästa jag gjort. De utbildar inga författare, och an "blir" inget av att gå där. Men man får kött på benen. Man får självförtroende. Man törs påvisa för alla andra att man tar sitt skrivande på allvar. Att det är på riktigt. Att orden är viktiga. Jag skriver alltså är jag, i begynnelsen var ordet, och så vidare.



Och jag tänker hålla med CJ när det gäller bilden av kvinnliga författare. Inte bara för att jag tycker så, utan för att jag i alla fall är bi, vegetarian, har totalt assymetrisk frisyr och bor i en håla som skulle kunna betecknas skogen. :P

#9 - - Ingo:

HEhe kanon inlägg. Jag kör dock hellre Bowlerhatt än långrock! :D

#10 - - Emma:

Angående den kvinnliga författaren så håller jag verkligen med om att det finns en viss typ som måste vara så himla snygg också och att det tyvärr verkar vara mest kvinnor det gäller. Men pk-folket som är nykläckta från Biskops Arnö har nog lika stor press på sig med sina assymetriska hbt-frisyrer mm, mest för att passa in bland sina generationskamrater (jäklar vad jag generaliserar idag). De snygg-snygga är oftast äldre och inte debutanter födda på nittiotalet. Vad hände med den introverta, blyga eremitförfattaren?

Nu ska jag inte kasta sten i glashus för min högsta dröm är att bo på landet och jag har gått på folkhögskola. Man kan inte dra alla över en kamm.



Haha, de fyra blir dragna, underbar King-referens. Kan hända att jag stjäl den ;)

#11 - - Pål:

Emma: Att få ett torp på landet är nog inte så dyrt, inte som att köpa en villa i stan. Som jag har förstått det så är det mer lönsamt för de som bor i mindre städer/på landet att skaffa hus, och inte en sådan statusgrej som för folk från större städer. Men flytta nu inte ut på obygden ;-)

#12 - - Pål:

Emma: Att få ett torp på landet är nog inte så dyrt, inte som att köpa en villa i stan. Som jag har förstått det så är det mer lönsamt för de som bor i mindre städer/på landet att skaffa hus, och inte en sådan statusgrej som för folk från större städer. Men flytta nu inte ut på obygden ;-)

#13 - - Emma:

Jo, obygden, så långt ut det bara går vill jag bo. Med mina getter och hönor. Och visst är det billigt, men det krävs ju ofta mycket renovering och pendlingskostnader. Nä, jag stannar här ett tag till. Kan inte lämna Treudden i sticket.

#14 - - Cadial:

Du skriver battre an Ulf Lundell! Hans svamlande Jack Kerouac-pastischer om personer som inte vet vad de vill kan man klara sig utan.

Personskildringen i en Stewe-novell pa tio sidor ar djupare an den i en 275-sidors av Lundell.

Och en forfattare fotograferad framfor en runsten ar coolt!

Till top