stewe

"För alla människor finns det något mycket speciellt som det bara är möjligt att skaffa sig en viss period i livet. Det är som en liten brinnande låga. Mycket aktsamma och lyckligt lottade människor kan försiktigt värna om den, få den att bli större och bära den som en värmande fackla genom livet. Men om lågan en gång släcks kan man aldrig tända den igen."

Haruki Murakami har man ju varit så där lite smått nyfiken på ett tag, han har uppmärksammats lite varstans och lyckats med konststycket att tilltala ett brett spektra av allt från skäggiga män till finkulturella flickor. Förra året nångång läste jag hans novellsamling Elefanten som Försvann. En del av novellerna var riktigt grymma, suggestiva pärlor, andra tråkade ut mig och några gjorde mig irriterad.

Lite småstingslig blev jag inledningsvis när jag slutligen bestämde mig för en Murakamiroman och började läsa Sputnikälskling. Vissa av liknelserna kändes klumpiga och stack mig i ögonen, medan andra formuleringar satte sig som en tretumsspik i näthinnan –så förtrollande vackra, och ibland förkrossande sorgliga. I mitt stilla sinne tänkte jag vad fan är det här nu då, men romanens suggestiva kraft höll mig kvar i ett järngrepp och första sittningen läste jag halva boken. Jag vande mig vid det annorlunda formuleringarna ganska snabbt. Resten av sidorna plöjdes nästa dag. Jag är ingen jättesnabbläsare egentligen, en roman kan ta några veckor, beror lite på vad annat jag har att pyssla med.

Men ju längre in i Sputnikälskling jag kom, desto omöjligare blev det att lägga den ifrån sig. Att mardrömslika, surrealistiska inslag tog allt större plats under resans gång kändes självklart, och Murakami lyckades som första författare på ganska länge få mig ordentligt illa till mods, på ett krypande kusligt vis.

Trots ett visst anti-klimax, så håller jag Sputnikälsklingen väldigt nära hjärtat. Jag har fortfarande kvar boken hemma, och bläddrar lite i den emellanåt. En sån där bok man vill kasta efter folk på gatan och gasta; ”läs den här, din kretin, så kanske du upptäcker något annat än pulvermosdeckare, innan det är dags att gräva ned dig”.  Just nu är jag inne i Norwegian Wood, som hittills inte gör mig besviken. Jag har till och med brutit med eget köpstopp och införskaffat Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen.