stewe

Ett smakprov från nästa projekt signerat Roos och Sundin.

Under långsam produktion.

”Jag ska berätta för dig om hur det var på kåken.”, säger han med sin grova och gutturala stämma och lutar sig fram i fåtöljen. Benen på fåtöljen knirkar protesterande under hans väldiga vikt.

”Jag satt på avdelning B, vi hade eget pentry, biljardbord och en snygg tevehörna. Det var juste killar på avdelningen också, en turk, en jugge och tre tjacksvennar.”

”Och så du.”

”Och så jag då. Jag satt för övervåld. Från när jag körde security för Sven-Ingvars på deras första återkomstturné. De körde alla hitsen du vet; Fräken, Rött Paket, Kristina, Två mörka och så vidare.”

”Fan vad häftigt! Där skulle man bara varit med!”

”Det var helt galet.. Men åter till kåken. När Andersson muckade bakade turken en tårta till honom med grädde och skit. Han fick till och med välja film på fredan för plitarna. Förutom att han alltid åkte dit för att försöka smuggla in telefoner, piller, pulver och prylar i sketahålet –vilket ställde till det för hela avdelningen med inlåsning och cellvisitationer - så var han en riktig klippa. Höll alltid rent och dammade till och med kuddarna i tevehörnan.”

”Va, gjorde inte plitarna sånt?”

”De gör inte ett jävla jota mer än stå och glo. Hursomhelst, snacket gick som vanligt om vem som skulle komma i Anderssons ställe. Det brukar alltid vara nån som har koll, nån som är bundis med en plit eller sitter i Förtroenderådet, men just den där gången visste ingen ett smack. Det blev en massa ryktesspridning och skvaller, det sas till och med att det var Quick själv som var på ingång.”

”Vem är Quick?”
”Bara landets största seriemördare. Vet du inte det, har du bott i en garderob de sista tjugo åren eller?”

”Nej, men i en kista!”

”Ja just det… hur som haver; vi hade alla fel. Det var ingen kändis, utan den största rackans neger jag sett. Han fick mig att se kortväxt ut och jag är ju en stor fan.”
”Visst är du det”, kväkte jag på bred skånska och kunde inte låta bli att kasta ett förstulet fladdermusöga på fåtöljbenen som nu darrade ömkligt under hans enorma hydda.

”Han var stor, men inte särskilt klipsk. Smått sinnesslö skulle jag vilja påstå. Jag vet att många säger det om mig också…”
”Nähäädå”, skyndade jag mig att inflika, trots att det stämde alldeles utmärkt.

”…men den här killen var ordentligt jävla seg alltså. Kolsvart var han men pratade klingande norrländska, född och uppväxt i Gävle. Han satt för att ha svindlat kaffefabriken där han knegat sedan han var sexton. Jag vet inte ens vad hans riktiga namn var, alla bara kallade honom Jonni Gevalia och det gjorde jag med.” Han gör en paus och viftar med handen och jag skyndar mig att hiva över en bayersk från det nästan tömda sexpacket vid mina fötter. Han fångar burken som mest liknar en konservburk minimajs i hans stora labb, petar ett hål med lillfingernageln rakt genom aluminiumburkens ovansida och suger i sig bärsen i ett enda högljutt slörp.

”På helgerna arbetade alltid samma jävla plitgäng, före detta militärer. Juste men så jävla korrekta och präktiga att man höll på å dö. Det var speciellt en plit, Åke Gunnarson, som alltid beklagade sig över sina problem i bingen med frugan. Hon var aldrig nöjd, sade han. Alltid bara klagomål.”

”Det var det grövsta”, muttrar jag medan jag med ena handen smeker upp den sista folkisen ur sexpacket och försynt korkar upp.

”Jag vete fan hur det gick till, vem som kläckte idén, men det kom sig alltså så att det här plitgänget smugglade ut Jonni Gevalia en kväll, rekvirerade en kärra och fraktade honom hem till Åke Gunnarsson.”

”Vafan säger du”, hostar jag fram med ölskummet droppande från mustaschen och huggtänderna.

”Ja… eller rättare sagt hem till Gunnarssons fru. Du förstår att gamle Jonni knullade inte bara som en gud, han hade en snabelbrakare i brallan som får en vanlig mojäng att se ut som en metmask! Till och med din fläsksnålle hade stått sig slätt” Jag sög långsamt i mig vad som var kvar av den fesljumna bayerska bärsen alltmedan avundsjukans grönögda sorkaskrälle gnagde en djup grop i mitt mellangärde. ”Vad fan sade Gunnarson då?”
”Han var själaglad. Den enda som var möjligtvis var gladare var den frustrerade fru Gunnarson som äntligen fick tjoderittan så hon teg. Det där spred sig bland plitarna och Jonni Gevalia smugglades ut fler gånger, med stake och allt, för att lägga sordin på de gälla muspipen från de frustrerade plitkäringarna i sina radhus.”
”Fick han nåt för det”, undrade jag, seriöst nyfiken och själv lite lockad av en plötslig fängelsevistelse, ”alltså förutom att få gotta sig i radhusen?”

”Jo, plitarna var jävligt tacksamma och sade till Jonni att han fick önska vad han ville. Men Jonni, som var en förbaskat juste kompis, tänkte på oss andra som satt där fittlösa med stelnade bäddlakan och små hål av längtan karvade i våra skumgummimadrasser. Den snälle jävlen önskade sig ett luder till hela avdelning B! Plitarna gick honom till mötes och lät med jämna mellanrum bygdens enda nattfjäril komma infladdrande. Eller nattfjäril förresten, kanske mer än en sleten harkrank eller nåt, damen hade varit med ett tag, särskilt fräsch var hon inte heller. Men vi gillade henne ändå. Hon var så förbannat hårig därnere att vi döpte henne till ”Miss Jungles”, och hon blev något av avdelningens maskot.”
Vi satt tysta tillsammans, han i fåtöljen och jag i soffan. Folkölen låg tomma på golvet invid våra fötter. Vi visste att vi snart fick tröska oss bort till macken, om vi skulle hinna köpa fler innan de stängde.

”Han var nog inte så dum ändå, den där Jonni”, sade jag, och sedan satt vi tysta igen.