Skuggsiluetter
Det flimrande skenet
Hans ansikte blekt och tärt
Invid min spiselhäll
Hans ord de var av sort
Som bleknar bort i dagsljus
Men växer och skaver i det inre
Allt närmre kväll
”Där bland sanddynerna
Under öknens onåd min vän
Villas lätt din syn
Skall du fara söderut
Följ stjärnors tinder
och solens varv över skyn”
”Kanske ser du paradisfåglar
Lyfta i flockar
Inte långt från färdvägen din
Kanske anar du i fjärran
En porlande oas
Just när törsten är som störst
och hettan nästan gjort dig blind”
” Vik aldrig av
Där levs efter egen lag
Ett släkte vanskapta varelser
Som alla äter av varann
Det sägs att de vädrar upp
och jagar ned
Vilsekomna vandrare
Som långt från vägen irrar fram”
Vi såg bägge in i elden
Satt där tysta
Intill druckna glas
Tills jag bad honom berätta
Vad som fanns
Bortom öknens porlande oas
”Där stod en gång den stad
Som var all världens nav
Dit ledde varje väg
Idag de leder till blott förfall
Ruiner, stoft av ben
Är allt som är kvar
och så resta högt mot himlen
Står tornen av kristall”
”Herrarna där
Gömde hemligheter i sina kammare
och vaktade dem med sitt blod
Herrarna såg sådant
Som för folket var fördolt
och ägde kunskap
Ingen annan förstod”
” Det sades att de som bodde
I tornen var gudars likar
och dyrkades
Av folket i staden nedanför
De gav åt folket magin
Att väva guld- och purpurtyg
De gav åt folket välstånd och lycka
Så som bara herrefolk gör”
” Karavaner utav köpman
Spred sig över världens vidd
och med varje rännil silver
Växte tornen av kristall
Däruppe härskade dekadens
Med frosseriets omåttlighet
I herrarnas dryckeshall ”
”Så lockade kom
Gycklare, månglare, skökor
En trasarmé med löss och råttor i sitt spår
Pest svepte staden
Med bölder på var hud
Och ropen steg i höjden;
Bevara oss i denna stund, giv oss nåd”
”Från tornen i kristall
Med näsdukar tätt till mun
Blickade herrefolket ned
Såg hur folket där i staden
I smuts och sjukdom svalt och led”
”Till portar sattes reglar
Att stänga ute pestens stank
Folket bad förgäves tills de sjuknade och dog
Tomma vävsalar, malätna tyger
Ingen karavan gick mer förbi
Bara damm och döda kroppar där staden öde stod”
”Det sägs att i tornen av kristall
Levde herreätten kvar
Med kroppar så förvridna
När avkomma till avkomma
Föder sina barn”
”Ja, blodsband blev till blodskam
Bak reglad port och lås
Där fader lägrar dotter
och tätt bror till syster låg”
Han tystnade och tittade
Åter in i glöden
Med ögon som intet såg
När han slutligt tog till orda
Var hans röst så spröd
Knappt som en viskning låg
”Vik aldrig av från vägen
Fastän karg, uttorkad, sprucken löper den
Så många har där veknat
Sökt lindring där för stund
och aldrig nått sitt hem igen”
”Du kommer att höra lockropen
Ibland som barngråt
Ibland som en kvinnas rop
Eka ordlöst över slätten
Det kommer att vara för sent
När du ser kristalltornen mot natthimlen
Som skuggsiluetter”