Skuggsiluetter

Dikt och Rim / Permalink / 0

 

 

 

 

 

Det flimrande skenet

Hans ansikte blekt och tärt

Invid min spiselhäll

Hans ord de var av sort

Som bleknar bort i dagsljus

Men växer och skaver i det inre

Allt närmre kväll

 

”Där bland sanddynerna

Under öknens onåd min vän

Villas lätt din syn

Skall du fara söderut

Följ stjärnors tinder

och solens varv över skyn”

 

”Kanske ser du paradisfåglar

Lyfta i flockar

Inte långt från färdvägen din

Kanske anar du i fjärran

En porlande oas

Just när törsten är som störst

och hettan nästan gjort dig blind”

 

” Vik aldrig av

Där levs efter egen lag

Ett släkte vanskapta varelser

Som alla äter av varann

Det sägs att de vädrar upp

och jagar ned

Vilsekomna vandrare

Som långt från vägen irrar fram”

 

Vi såg bägge in i elden

Satt där tysta

Intill druckna glas

Tills jag bad honom berätta

Vad som fanns

Bortom öknens porlande oas

 

”Där stod en gång den stad

Som var all världens nav

Dit ledde varje väg

Idag de leder till blott förfall

Ruiner, stoft av ben

Är allt som är kvar

och så resta högt mot himlen

Står tornen av kristall”

 

”Herrarna där

Gömde hemligheter i sina kammare

och vaktade dem med sitt blod

Herrarna såg sådant

Som för folket var fördolt

och ägde kunskap

Ingen annan förstod”

 

” Det sades att de som bodde

I tornen var gudars likar

och dyrkades

Av folket i staden nedanför

De gav åt folket magin

Att väva guld- och purpurtyg

De gav åt folket välstånd och lycka

Så som bara herrefolk gör”

 

” Karavaner utav köpman

Spred sig över världens vidd

och med varje rännil silver

Växte tornen av kristall

Däruppe härskade dekadens

Med frosseriets omåttlighet

I herrarnas dryckeshall ”

 

”Så lockade kom

Gycklare, månglare, skökor

En trasarmé med löss och råttor i sitt spår

Pest svepte staden

Med bölder på var hud

Och ropen steg i höjden;

Bevara oss i denna stund, giv oss nåd

 

”Från tornen i kristall

Med näsdukar tätt till mun

Blickade herrefolket ned

Såg hur folket där i staden

I smuts och sjukdom svalt och led”

 

”Till portar sattes reglar

Att stänga ute pestens stank

Folket bad förgäves tills de sjuknade och dog

Tomma vävsalar, malätna tyger

Ingen karavan gick mer förbi

Bara damm och döda kroppar där staden öde stod”

 

”Det sägs att i tornen av kristall

Levde herreätten kvar

Med kroppar så förvridna

När avkomma till avkomma

Föder sina barn”

 

”Ja, blodsband blev till blodskam

Bak reglad port och lås

Där fader lägrar dotter

och tätt bror till syster låg”

 

Han tystnade och tittade

Åter in i glöden

Med ögon som intet såg

När han slutligt tog till orda

Var hans röst så spröd

Knappt som en viskning låg

 

”Vik aldrig av från vägen

Fastän karg, uttorkad, sprucken löper den

Så många har där veknat

Sökt lindring där för stund

och aldrig nått sitt hem igen”

 

”Du kommer att höra lockropen

Ibland som barngråt

Ibland som en kvinnas rop

Eka ordlöst över slätten

Det kommer att vara för sent

När du ser kristalltornen mot natthimlen

Som skuggsiluetter”

 

 

 

 

 

 

 

 

Till top