stewe

Ett kompakt solsken och vindstilla. Min mor var tjugofem år. Hon låg i en steriliserad sjukhussäng i en av förlossningssalarna på lasarettet i Borås. Hennes kropp var ansluten till slangar, elektroder, injiceringskanyler och lustgasmask. Hon krystade skrek och svettades. Det gick trögt, som det brukar för förstföderskor. Underlivet klipptes upp.

Tjugosex minuter över ett, nittonhundrasextiosex, drogs en liten pojke ut ur moderns kropp och in i Terrorbalansen. Några vitklädda anställda med legitimation konstaterade att bäbisen skrek normalt, navelsträngen klipptes och läkarvetenskapen kopplades på. Man fann inte några synliga funktionsstörningar eller uppenbara defekter, ingen mongolism, ingen cp-skada. Pojken var normal.

I krigsmaskinen är en svit på fem böcker skrivna av diktaren/författaren Johan Jönson, utgivna mellan 2001 och 2002. Om jag ska döma av del 2 -Minnen av kroppar i rörelse och vila- är det små häften på knappt sextio sidor. De exprimentella sidorna av Jönson som märks i senare verk är här knappt märkbara, det är rakt och oförsonlig prosa av hårdkoktaste sort. Lättläst, men alla gånger inte lättsmält. Självbiografiska stycken av typen som här citeras varvas med drömska minnen av mord, sexuell närhet, sexuella tvång och övergrepp. Liksom minnesbilder av Arbete, skitigt, monotont och nedbrytande, som är Jönsons signum. Nu väntar jag otåligt på de andra delarna.

Min mor hade fast anställning som sömmerska på en fabrik inom Tekoindustrin. Hennes tum-pek- och långfingertoppar var tatuerade av symaskinsnålar, ryggslutet pulserade emellanåt av en tyst värk, liksom ett parti mellan skulderbladen som förgrenat sig uppåt och omvandlats till en begynnande spänning över nacken.

Min far var tjugosex år. Han körde långtradare. Hans rygg och knän hade börjat spraka vid de tunga lyften vid lastning och lossning. Hans axlar var en aning stela. Vid förlossningen befann han sig bakom ratten på en långtradare någonstans på Authobahn mellan Nürnberg och Frankfurt.