Lite allt möjligt
/
Det slog mig häromkvällen när jag läste de första sidorna i Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski; det var ett tag sedan man läste en redigt usel bok. Åren efter millenieskiftet, innan internet för min del, minns jag hur jag traskade runt mellan bibliotekshyllorna. Försökte ta tillbaka till något jag tappat, hitta någonting nytt. Jag plockade ner böcker, läste på baksidorna, valde ibland efter omslaget. Lånade en del fantasy -skit. Lånade en del rumlarlitteratur - föll mig inte i smaken alls. Lånade deckare som var fantasilösa, och så vidare. Nu för tiden läser jag sällan dålig litteratur.. rättelse, jag läser sällan böcker jag inte uppskattar. Det är skönt, läsning är inte sällan en form av meditation. En lugn plats där jag trivs, eller om man så vill; ett troget paraply gentemot den aldrig mojnande skitstormen som slår emot världen dagligen.
För löser jag korsord eller bygger med klossar och låter teven stå på i bakgrunden, kan man ge sig fan på att skärmen fylls av äckliga människor som pratar om ointressanta saker - eller kanske vice versa. Öppnar jag en tidning spyr propagandamaskinen mig rätt i synen och jag blir förbannad. Slösurfar jag rastlöst allt för länge anas liknande kväljningar, och en känsla av tomhet och mättnad på samma gång uppstår.
Knappt några bokbloggar engagerar ens längre. Ibland stöter jag till exempel på bloggar där det står en lång lista på vad bloggaren ifråga läste förra året/förra månaden/förra veckan. Inga omdömen eller betygssystem, inte vad bra böcker de läst eller dåliga böcker de läst, bara Det här läste jag 2008 typ, i en jävla radda. Påminner mig om när pensionärer diskuterar hur många toalettbesök de gjort senaste veckan.
Film är ungefär lika illa. När man som jag är för snål för att skaffa den sortens filmer man egentligen vill se, får man hålla till godo med vad som bjuds. Med lite tur är var femte rulle något att ha, och ingenting är sämre än svensk film. Det är kriminal, kriminal och så buskis eller så kallad komedi. Plus någon spoling med kontakter som vill göra en djup film och kalla sig konstnär. Om inte Daniel Alfredsson gör vampyrfilm eller Troell släpper nytt finns där liksom ingenting.
Men kanske finns där hopp om förändring... Vad jag sett av filmen Sebbe, verkar den vara fan så bra. Och i förra veckan satt jag som naglad framför Flickan. En film som fungerade som en tidskapsel tillbaka till tidigt åttiotal. Det handlas på Tempo och alla de där kläderna och prylarna man känner igen från fotoalbumen och minnesarkiven. Den glada kossan på filmjölkspaketet. Teveapparaterna, bilarna.
Flickan är en stark och grym berättelse. Fantastisk vackert filmad, med skådespelarinsatser man sällan ser i svensk film. Speciellt då flickan i huvudrollen. Ikväll ska jag kolla in filmatiseringen av Vägen. Ska bli intressant.
"En lugn plats där jag trivs, eller om man så vill; ett troget paraply gentemot den aldrig mojnande skitstormen som slår emot världen dagligen."
ha ha, ja så är det. Något som går lite på djupet (utan att nödvändigtvis vara "djupt")
Har tänkt se Flickan någon gång. Sebbe verkar också bra tycker jag. Har fått fina recensioner vad jag sett.
"Ibland stöter jag till exempel på bloggar där det står en lång lista på vad bloggaren ifråga läste förra året/förra månaden/förra veckan. Inga omdömen eller betygssystem, inte vad bra böcker de läst eller dåliga böcker de läst, bara Det här läste jag 2008 typ, i en jävla radda. Påminner mig om när pensionärer diskuterar hur många toalettbesök de gjort senaste veckan."
Ha ha. Fast det är ju lite tradition på bokbloggar att göra sådär. jag funderade faktiskt själv lite på det, men tänkte att jag inte hade lust att summera sådär. Tror inte det hade blivit så mycket heller, lite prestationsångest ;-)