stewe

Marko Neimi stod det på den oansenliga gravstenen. Av årtalen på stenen att döma kunde jag konstatera att han blivit tjugoåtta år gammal. Han hade dött fyra år efter det att jag försökt mörda honom.

Jag satte mig ned på en bänk som stod i närheten av graven och funderade på om han visste att vi var på väg hem till honom den natten. Jag undrade om han var hemma när vi ringde på hans dörr gång på gång. Han kanske tittade ut genom titthålet på mig och min kompis, såg hur jag väntade med basebollträt. Adrenalinstinn och fast besluten att slå ihjäl honom om han visade sig i dörren. Jag visste inte om han var hemma den gången, men han öppnade i alla fall inte dörren och jag använde aldrig mitt baseballträ, min kompis höll kniven torr och oanvänd i sin hand. Nu är han ju död ändå, tänkte jag.

Det hade börjat dugga lite och ett blött björklöv fastnade på min kind. Jag tog upp en cigg och tände den innan jag knäppte igen min rock. Markos gravsten blev fläckig av regndropparna och jag hostade lite, spottade och gick min väg därifrån.

Jag citerar ur baksidetexten; ”Ola Nilsson f. 1972 är en unik röst i svensk litteratur. Prosa åren 1995-2005 består av elva berättelser om möten mellan det bisarra och udda utanförskapet å ena sidan och den grå vardagen å den andra.”

Nog sammanfattas det hela ganska bra tycker jag. Den vemodiga och drivande prosan känns igen från Nattbete, liksom Nilssons förmåga att på bara några ynka rader väva karaktärer som känns nära och skapa berättelser som fängslar och förför.

Han drömde nästan varje dag om att någon gång få ha en flickvän. Han drömde om att krama henne, ligga bredvid henne och känna hennes kropp nära och hennes andning mot huden- så såg hans förälskelse ut. En gång hade någon berättat för honom att ett spädbarn som inte får känna en annan människas hud mot sin egen dör, även om man håller det varmt och matar det. Det kunde han livligt föreställa sig vara sant. Man föds utan hud och sen får man hud undan för undan av de som rör en, tänkte han och kände sig hudlös.