Söndagsutdrag

Allmänt / Permalink / 3


 

 


Patrik sätter sig i stolen mittemot skrivbordet. Den står redan framställd, som om den väntade honom. Det grå eftermiddagsljuset genom glasrutan är en påminnelse om att det finns en helt annan värld utanför de fyra väggarna. Göran mumlar, bläddrar i en pappershög och rör på musen tills det knäpper till i datorskärmen. Det känns för nära, Patrik kan se matresterna som sitter kvar mellan den gamle mannens tänder. Hela kroppen protesterar, den vill resa sig från den obekväma stolen och lämna det trånga kontorsutrymmet en gång för alla. Måste ut, måste bort. Men istället tvingar Patrik sig själv att sitta kvar.

”Var det inte dig vi såg på gatan utanför tidigare, pratandes med den där utländska tjejen”, frågar Göran plötsligt, och lutar sig tillbaka i kontorsstolen. Han lägger huvudet lätt på sned och korsar armarna. ”Ja, vi såg dig genom rutan när vi satt och åt lunch alltså. Känner du henne?” En lysten glans spelar i den gamle mannens blick, och läpparna kröks till ett gamlikt smil.

”Leutrime? Jo jag känner henne ganska väl”, svarar Patrik långsamt. Fast det inte finns någon väggklocka i rummet, får Patrik för sig att han hör en gammeldags visares tickande och tackande, alltmedan tiden rinner förbi. ”jag var ihop med hennes syster ett tag.”

”Och det var okej för hennes föräldrar”, frågar Göran förvånat.

”Jaa… Det var det väl tror jag..” Patrik skruvar på sig i stolen, skinnjackan knarrar, känns obekvämt. Göran sträcker fram ett visitkort, med arbetsförmedlingens logga och sitt eget namn och titel på.

”Du kan väl ge henne det här”, säger han till Patrik, som efter viss tvekan tar kortet och stoppar det i innerfickan, ”säg att hon kan höra av sig till mig, om det är något hon behöver hjälp med… Ja, jobbmässigt alltså… Vet du om hon är inskriven här?”

”Hon går fortfarande i högstadiet”, säger Patrik och gör sitt bästa för att inte behöva möta den lystna blicken. Istället försöker han fästa blicken på människorna på trottoaren utanför. De passerar fönsterrutan bakom Görans rygg, men deras ansikten är förvrängda till smält vax och skuggor. Deras kläder är oformliga färger på väg bort någonstans. Kanske är rutan bara smutsig, men när Patrik kisar med ögonen, anar han hundratals spröda sprickor över glaset, som om det vore krossat, eller täckt av tjockspunnet spindelväv. Efter en stund börjar han bli orolig att människorna utanför ska lägga märke till att han iakttar dem. Att de ska se hur han stirrar. Tänk om de får för sig att vända sina smälta ansikten mot honom.

Han kan se dem framför sig, stanna till och bli stående kvar, istället för att bara fortsätta trampa trottoaren fram. Han kan se dem hopa sig i klungor som insekter över rutan och pressa sina vidöppna skuggmunnar mot fönsterglaset. Till sist vänder han sina ögon ned i golvet, när den inre bilden blir för intensiv.

 

 

Usch, söndagsågren. En ny vecka tornar upp sig som ovädersmoln på horisonten. Det är en orolig klump i magen varenda säsong, samma frågor; kommer jag att hitta ett nytt jobb, kommer jag att få heltid igen, kommer vi kunna behålla huset. Men ändå, när man väl har kneg så gnäller man mest för att det tar tid från annat, att det gör en trött, att det är en stoppkloss mellan viljan att skriva och verkligen orka det. Sanningen är att det nog småföräldersbiten som gör en allra tröttast. Men så vill man ju inte tänka om sina barn, lättare att klanka ned på löneslaveriet.

Nu är det åter någon vecka sedan jag fick nåt ur mig, annat än rimma lite slött och plita ned blogginlägg, och det bidrar med viss ångest så här framåt söndagkvällen. Varför vet jag inte. Jag har ingen deadline, ingen piska över ryggen eller nåt personligt åtagande att producera ett visst antal sidor per vecka. Ändå känner jag en viss panik och rejält dåligt samvete skölja över mig när dagarna utan reellt skrivarbete blir för många. När jag läser igenom utdraget från ovan känner jag mig trygg förvissad om att det inte kommer att vara några problem att knyta ihop säcken när jag väl har tiden och orken att sätta mig ned. Ändå dåligt samvete. Märkligt, eh?

 

 

 

Tillsammans med Ingo Roos har det blivit två vulgära skräckbuskisar -Låt den fete komma in och Leende blodsprängda Ögon- som finns utlagda på varderas blogg. Berättelserna om den korpulente och misslyckade vampyren Argasi Dae möttes av glada tillrop som kittlade våra egon likt rabarberblad under fotsulorna. Därför blir det en tredje och avslutande del, kanske redan till påsk. Arbetsnamnet går under Fyllennium och är tänkt att vara uppdelad i tre kapitel: Män som ratar kvinnor, Flickan som lekte med pillen och avslutningsvis Korvkiosken som sprängdes. Det är med ett visst vemod vi skymtar slutetappen på denna episka snusksaga, så kanske drar processen ut på tiden.

 

 

 

 

 

 

 

#1 - - Ingo:

Jävligt vackert skrivit. Känner igen mig totalt i arbetsförmedlingens stol. Blärgh.

Klart som fan vi ska avsluta fyllenium. Vi borde spåna ideer på ett tåg någon dag. Rusandes in i helvetet med petflaskor fyllda med colagrogg!! :)

#2 - - Pål:

Finfint stycke. Jag kan verkligen känna obehaget.



Roligt att det blir fler berättelser om den fete. Fyllennium, ha ha!

#3 - - S:





Ingo;

Next stop Drunkenness,toot-toot!



Pål; haha, ja nåt måste man ju driva med och stieg var lämplig som offer.



Till top