Avatar
En Dansar Med Vargar i sci-fitappning.
Avatar är historien om Jake Sully, som får i uppgift att mentalt styra en Avatar -en blå, jättelik, svansprydd klon kan man säga- för att försöka lära sig mer om varelserna som lever i planeten Pandora, kallade Na'vi. Där möter han Neytiri, dottern till klanens hövdning som får i uppgift att lära Sully leva som en riktig Na'vi, en process som han inledningsvis använder för att skaffa information som hans arbetsgivare kan använda mot Na´vi. Men snart börjar Jake få en ny förståelse för infödingarnas kultur och sakta börjar han bli en av dem. Samtidigt planerar människorna att attackera Pandora i sin giriga jakt på värdefulla mineraler. Det leder Sully till ett svårt dilemma och måste välja mellan sin egen ras eller kvinnan och landet han lärt sig älska.
Ingemar Roos berättade på vår gemensamma sj-tripp häromsistens om att han sett Avatar på bio i 3-dversionen. Jag kan tänka mig att det var en maffig upplevelse, för Avatar är en väldigt visuell upplevelse. Varelserna, planeten och rubbet är otroligt välgjort. Inledningsvis stör jag mig på Camerons ständiga teknikbögande, varenda bildruta ska fyllas med överdesignade bildskärmar, robotrustningar (vars "prototyp" vi såg första gången i alien 2) arméhelikoptrar och överdimensionerade vapen. Tekniken har verkligen gått framåt i denna framtidsvision, ja förutom rullstolarna och amerikanska marinkåren som inte utvecklats ett smack.
Men för ovanlighetens skull kan jag se visst befog för allt pojkrumsfantiserande bling-bling, då Pandora med sitt fosforescerande växt-och djurliv och Na´visernas närhet till sin jord blir en utmärkt kontrast till människovärldens metalliska och artificiella värld. Det gör helt klart det mer effektfullt när väl maskinerna trampar ned och skövlar sig framåt i Pandoras urskog. Grundbudskapet i filmen är ofrånkomligt sympatiskt, och även om samma sak sagts många gånger förr, är det något som är värt att upprepas.
Likväl rycks jag inte med i filmen, en distans finns där hela tiden. Jag bryr mig inte jättemycket om vad som händer och jag får ingen känsla för huvudpersonerna. Istället satt jag mest och kollade in de maffiga explosionerna och de färggranna flygödlorna. Jämför man med filmer som Pans Labyrint eller Sleepy Hollow, som lyckas kombinera visuell storslagenhet med en kraftfull och engagerande berättelse, står sig Avatar inte särskilt väl.
Jag såg den på bio, i 3D, med min son. Och vad jag förstår så har regissören verkligen jagat varenda möjlighet till 3Dspänning vad gäller det visuella. Det märktes och det var faktiskt riktigt häftigt. Men manuset är så plankat och klischémässigt det kan bli. Man vet precis vad personerna ska göra och känna. Det är helt rätt att det är en extremt visuell film, lite som en glorifierad bilderbok.