Fyllennium del 1: Män Som Ratar Kvinnor

Skräckbuskis / Permalink / 9









Pank och deprimerad var jag på väg att planka över staketet till danspalatset för att förhoppningsvis hitta något fullblod att sätta gaddarna i, och då menar jag det bokstavligen. Självklart ville jag också få en glimt av Lotta Engberg på scen, min egen lilla ärkenemesis bland dansbandsslampor. Så många gånger jag försökt och misslyckats, men skam den som ger sig. Kan kopparärrnyllet Christer Sjögren komma innanför de engbergska trosorna så kan väl jag.
”Han och halva jävla musikerkåren…”, muttrar jag för mig själv, när en vindpust plötsligt får fatt i mitt välkammade hämtehår och ställer det på brylcremesflottig högkant.
”Kåddens skymning”, tjuter jag och sträcker mina knubbiga armar uppåt för att fånga de fladdrande testarna i flykten, när jag plötsligt tappar balansen och faller handlöst. Som väl är blir jag hängande uppochner på staketet i ena benet av gabardinbrallan. Trätofflorna far av strumpsockarna som raketer rätt upp i skyn, på sin neråtgående bana missar vänstertofflan med en hårsmån mitt dinglande huvud, medan gamla högertofflan lyckas med konststycket att kraschlanda tungt mellan mina spretande ben. Jag sprattlar våldsamt av smärta och känner hur mina arma kulor sväller i storlek från nyplockade valnötter till soltorkade aprikoser.
Från min oplanerade läderlappsvinkel och mellan tårarna komna utifrån mitt sargade skrev, lägger jag märke till alla husvagnar, baden-badenstolar och klotgrillar. Jag är åtminstone på rätt sida staketet, nu gäller bara att komma på rätt köl… Ett problem som min gamle fiende gravitationen löser på studs. Med ett ritsch-ratsch och alls inget filebom-bom-bom släpper midjesömmen i mina redan ansträngda kalasbyxor och jag landar med flinten före bland grus och nässlor.
Tur att alla jävlar är inne och smeker varandras innanlår till Lottas ljuva stämma, tänker jag alltmedan jag kämpar mig upp från marken. De trasiga trotjänarna till brallor hänger kvar på staketet och vindens rörelser genom tyget får det att se ut som om de hånler åt mig.
Så här står jag. Ensam på danspalatsets campingområde, endast iklädd en urtvättad och resåslapp y-front. Med nässlad och ömmande lekamen. Det är ingen déjà vu , så här har alltid mitt liv varit; byxorna har åkt av vid alldeles fel tillfällen och allt som oftast har världen vänts upp och ner.
Med en sorgsen suck och med vad värdighet jag må ha kvar, borstar jag av mig och känner försiktigt på den ömmande bulan mitt på flinten. Med salivindränkt handflata och flinkt handlag lyckas jag få det mesta av hårtestarna på plats, förhoppningsvis döljs bulejävlen också.  
Jag knallar in den närmsta husvagnen, men där verkar inte finnas mycket mer än en välfylld kyl med öl. ”Starkvaror”, jublar jag när jag ser procenten och korkar genast upp en liten aluminiumkompis som får följa med på min byxlösa jakt mot nästa husvagn.
Där vajar den skånska flaggan gul och röd alldeles ovanför dörren och jag känner mig genast bättre till mod. En transistorradio står igång inuti husvagnen, och Thorleifs änglalika stämma slår emot mig redan på farstutrappen. Därinne finner jag inte bara en halvdrucken kvarting som på nolltid blir heldrucken, utan också stiliga klädedon som passar!
Ja, eller nästan, trots att jag själv inte är nån benget precis är brallorna jag hittar av det pösigaste laget. En lika pösig skjortefan döljer det mesta av rövklykan, tiden är för knapp att söka efter en livrem. Röster hörs på avstånd, det är väl alla dansbandstattare som ska halta ut i sina unkna husvagnar och kolka brännvin och slå varann på truten.
Jag hinner dock byta ut mina blankslitna trätofflor mot ett par blänkande läderboots. Mjo, något nummer för små, men ska jag ha en chans på Lotta behövs lite extravaganser.
Utanför har en riktig fittskymning lagt sig över campingplatsen; fuktig, men ändå inte kall, och så klart röd att den nästan är rosa. Det kastar ett förtrollande skimmer över tältbord fulla av groggvirke och plastmuggar, knycklade ölburkar och överfulla askfat.
En utslagen yngling med lantmännenkeps ligger i ett nässelsnår när jag rundar husvagnen med färdriktning dansbanan. Hans spända halsvener står ut som tvättlinor mot den bleka huden. Men jag trampar stoiskt vidare, trots att törsten bränner under dubbelhakorna.
”Såja, Argasi lille”, säger jag lugnande till mig själv, ”Du ska inte dricka dig mätt på små fyllebäckar ikväll, därinne finns en hel ocean av svettiga käringnackar… Pulserande av dansband och blod!”









Stroboskopen spelar över danspalatsets största bana, där paren svänger sig i takt till den ljuva Engberska stämman från scenen. Blekfeta taxichaufförer från småstäder trycker sina förskrumpna könsdelar mot frodiga kallskänkor i bruna strumpbyxor och åhlénskjolar. I baren häckar lokala 4h-medlemmar och försöker så gott det går att lapa mod från den fesljumna blandningen i sina insmugglade pluntor. Som otåliga panelhönor sitter finniga bonndöttrar en bit bort, drömmer om svettiga händer under blusen och slafsiga kyssar som smakar hembränt och lössnus.
Utan att tveka ett ögonblick kastar jag mig in i detta hav av outnyttjade möjligheter och spända blodådror.
Det här är min sorts ställe.
Det här är min jaktmark.
Jag kryssar vant och nätt som en ballerina mellan de stapplande fötterna och roterande arslena på klungorna av tätt sammanslingrande par som i osymmetriska och rytmlösa vågrörelser böljar över dansbanan. Insuper deras mustiga dofter av laxbuljong och deodorant. Njuter av värmen från deras blodfyllda kroppar, läppar och lemmar. Tillåter mig ett tjuvnyp här och där när fylligt hull når för nära, och vid några tillfällen låter jag ärkestaken själv nudda mot ett saftigt lår eller en svankande madams skinkhalva… Innan de hunnit reagera och vända sig om med örfilen i högsta hugg, har jag redan försvunnit i vimlet med sprängfulla kåddar och spetsiga tänder.
På avstånd ser jag Lotta Engberg åma sig på scenen, hållandes mikrofonen sensuellt i sina händer, som vore den en rabarberstjälk plockad i hennes egen trädgård. Jag styr mina klapprande läderboots dithän utan att tveka i ett ögonblick, när jag lägger märke till en av vakterna som stirrar stint på mig bakom kravallstaketet. En enorm bjässe till karl, han tornar upp sig över de dansande paren likt en erigerad blåvalspitt. Och nog är det något högst välbekant med de där piercningarna som sticker ut på sidorna av hans hals, det ärriga nyllet och den tomma, blängande blicken.
När han utan problem tar ett kliv över kravallstaketet och styr mot mitt håll känner jag igen honom, helvete – det är Frankie! Han som jag nästan snodde Elli ifrån när jag bodde i Fackeberg, innan han snodde henne tillbaka från mig och bägge försvann spårlöst. Den tokige elektricitetspundaren som genom att köra fingrarna i Ellis vägguttag kortslöt hela Västra Flensinges energinät. Och nu närmar han sig med nåt som liknar mord i sina apelika ögon!
Jag vet jag borde fly, men jag står som fastfrusen i dansbanegolvet. Folkhavet delar sig där Frankie lufsar fram, vissa dansar sig ur hans väg i nåt som liknar panik. Jag gör mitt bästa för att behålla mitt berömda lugn, står kvar och ger honom min stenhårdaste blick. Ett vinande luftdrag och en frän doft av fruktan som får mina pösbrallor att fladdra ända ned till läderbootsen är det enda tecknet på nervositet som undslipper mig, när Frankie väl når fram till mig. Hans ögon är inte bara intelligensbefriade utan också outgrundliga, och därför hoppar jag nästan ur kläderna av överraskning då han sträcker fram en väldig näve och säger tjena moss.
”Öhhrgg, hej”, bräker jag på gäll skånska, ”det var ju ett tag sen.. Kände knappt igen dig!” Frankie nickar långsamt och skakar min lilla hand som en skurtrasa i sin enorma labb. Han står kvar en stund och blänger, och jag känner svetten glida längsmed flinten. Under tiden hinner Lotta gå av scen och jag mumlar en svordom i mustaschen.
”Jag har rast nu..” säger Frankie på sitt otroligt sävliga vis, med en röst som kommen ur ett gruvschakt, ”så vad sägs om en rackare i baren? Jag bjuder såklart.” Jag är inte sen att tacka ja, och med en dasslockshand tungt vilande på mina sluttande axlar leder Frankie mig till ett avskilt bås i baren och beställer storstilat in varsin gröna hissen och tre sexor O.P. vardera. Jag jublar inombords och sveper omedelbums första sexan. Vafan, Lotta och blodtörsten kan vänta, inte var dag det vankas bjudsprit!
Innan det är dags för en ny runda, frågar jag smått försynt Frankie om hur det gick med Elli, om hon bor kvar i Fackeberg?
”Baah!”, morrar Frankie och kolkar i sig hela sin gröna hissen i ett svep, ”hon var inget att ha. Det tog bara några veckor, sen stack jag på turné med stenåstanley och har aldrig hört av mig igen. Tänker inte göra det heller. Jag misstänkte ofta att hon höll på med andra, förstår du.” Jag sätter nästan brännvinet i näsan, frustar och skyndar mig att byta samtalsämne.
”Hur är det att vara ute med Lotta då?”, frågar jag istället, men ångrar mig så snart han börjar berätta. Det blir en vidrig radda anekdoter om allt från fistfuck med Arvingarna till fuktskadade trumpinnar, med den gemensamma nämnaren Engberg och hennes omättliga vagina.
”Tack det räcker”, säger jag efter en stund, lätt illamående och med en färsk grogg i näven, ”det var mer än vad jag trodde om Lasse Stefanz och hans jävla cowboyhatt.. Vi pratar om nåt annat än det där ludret. Har du inget annat roligt att berätta om dansbandsvärlden?”
”Jo jag kan ju berätta om Hasse ”kvinnaböske” Andersson, han känner du väl till?”
”Javesst”, säger jag.
”Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad. Trött och sliten satt jag kvar bakom scenen en stund. Då hörde jag någon kraftigt berusad gasta nåt, och i gräset satt ett fyllo med en liten hund.”
”Typiskt fyllesvin att alltid släpa runt på nån stackars jycke”, inflikar jag innan jag sörplar i mig resterande groggen och vinkar till servitören att fylla på.
”Det var till Hasse han skrek, som kom släntrande över parkeringen med sin fru som precis sugit av honom i bilen.”
”Frun va?”, tjoar jag litegrann på pickalurven, ”var det inte hon som brukade göra Kalle Ankas röst på teve?”
”Jovisst”, svarar Frankie dovt, ”och med Hasse i bilen kan man säga att hon fick näbbet fullt. Hursomhelst, det där fyllot höll på att skrika efter Hasse, fråga honom varför man inte fick ta hunden med in på spelningen. När Hasse inte svarade gastade fyllot ännu värre. ”Öööjj du spelekuk”, skrek han, ”kan du svara på min fråga, din skäggsmekta isterbuk till skåning!” och så vidare, ända tills Hasse lackade ur.”
”Ja det kan man ju nästan förschtåå..”, säger jag förtroligt och lutar mig framåt, ”jag menar, inför frugan å allt.”
”Så Hasse sparkade den lille hunden åt helvete, sen gav han fyllot rejält med lusingar och lavetter, innan han slutligen satte sig grensle över honom och släppte en riktig brakare i nyllet på honom!”
”Det var det grövsta”, säger jag, ”hade man ju själv inte velat vara med om.”
”En riktigt sur var det också”, brummar Frankie, ”kändes ändå bort dit jag satt, som härsken majonnäs och ruttna ägg. Fyllot spydde som en kalvafan och hundstackarn ville inte sluta yla.”
”Fy helvete”, utropar jag, ”sånt här gottesnack kräver en sexa till, tjoflöjt!”, och vinkar energiskt mot servitören.
”I alla fall… Det sista man trodde var att Hasse skulle skriva en sång om det, skål tamejfan”, säger Frankie och tömmer sin grogg innan det är dags för honom att gå på vaktskiftet igen.
För min egen del blev övriga kvällen något dimmig. Det blev inte så mycket av mina Engbergsplaner, istället landade jag ute i en av husvagnarna där jag lapade blod från ett hundrafemtiokilos kassabiträde på Willys. Det enda jag minns är att hon skrek ”Suuug! Suuug din jävel” på kraftig västgötska, innan vi bägge tuppade av helt och hållet.
I gryningen kvicknar jag till, och snabbare än vinden smiter jag ut med  mina stulna klädedon under armen och kalsipperna på halvkvart, när jag oväntat snubblar över Frankies storlek-54-dojor som sticker ut från ett buskage. Hans fingrar är fortfarande instuckna i en förlängningssladd fast han sover tungt. Stackarn har försökt ta sig ett återfall men missat att sladden inte var inkopplad. Så tyst jag bara kan ruskar jag liv i honom. Yrvaken och fortfarande småfull följer han med ut till min bil. Vi delar en folköl medan solen så sakteliga går upp.
Kanske är det folkölen i kombination med alla drinkar, groggar och sexor från kvällen innan, kanske är det känslan av att se en dansbandsparkering i gråmuskigt morgonljus, men Frankie och jag svär varandra evig vänskap där i bilen. Hädanefter ska vi rå om varandra, han ska hjälpa mig med blodtörsten och jag honom med hans elektricitetsberoende, och inget taskigt fruntimmer ska nånsin komma mellan oss. Vi tar i hand och en förskrämd liten tår smyger sig nedför Frankies skrovliga kind.
”Men vi måste skaffa en lya”, brummar han med stockad röst, ”har du nåt förslag på vad vi kan bo?”
”Det finns bara en plats min vän. Bara ett ställe där såna som du och jag passar in.”, säger jag och knycklar ihop den tomma ölburken, ” En liten stad dom kallar… Abbekås.”
















#1 - - Ing0:

Haha framgången är säkrad. Fram med limousinerna och champagne!

#2 - - pål:

Ah, en ny berättelse om den Fete. Får dock vänta med att läsa den till imorgon eller så. Nyss hemkommen från jobbet och det känns som om jag gått emellan folk som vill slåss hela kvällen, förutom att jag fixat med den traditionella fredagsmiddagen.

#3 - - Pål:

Trevlig läsning efter lunch det här. Argasi är så jävla skev och fulsentimental hela tiden :)

#4 - - m:

"så här har alltid mitt liv varit; byxorna har åkt av vid alldeles fel tillfällen och allt som oftast har världen vänts upp och ner."



underbart!

#5 - - Cadial:

Vilket team!

#6 - - Malin:

Det här är sann poesi:



<i>Utanför har en riktig fittskymning lagt sig över campingplatsen; fuktig, men ändå inte kall, och så klart röd att den nästan är rosa. Det kastar ett förtrollande skimmer över tältbord fulla av groggvirke och plastmuggar, knycklade ölburkar och överfulla askfat. </i>

#7 - - Anonym:

På avstånd ser jag Lotta Engberg åma sig på scenen, hållandes mikrofonen sensuellt i sina händer, som vore den en rabarberstjälk plockad i hennes egen trädgård.



=)

#8 - - ESKAPIX:

Ha! Ha! Ljuvlig läsning. Skräckbuskis är en genre som helt klart är förbisedd...

#9 - - S:





Jag är överväldigad,tack allesammans.

Till top