Ikke Forlat Meg
Hon sover. Du ligger bredvid henne och tittar på henne. Granskar hennes ansikte. Studerar hennes minsta detaljer. För en kort stund finns det ingenting att vara rädd för. Så varför är du inte lycklig? Nu när ingen annan kan nå fram till henne? Nu när ni ligger där, i fred för alla?
Ändå erfar du bara en tryckande känsla, som den du hade på söndagarna som barn, känslan på kvällen när det inte finns någon väg tillbaka, när en ny vecka skulle börja om bara några timmar, men på den tiden dolde känslan en tanke på tiden som skulle komma, otaliga år oändligt långt borta, men nu finns ingen tanke på åren som väntar, nu kan du redan skymta dörren i slutet, och det är annorlunda än en framtid, det är motsatsen till en framtid, det är en stängd dörr som kommer att öppna sig in mot mörkret.
-Lämna Mig Inte, av Stig Sæterbakken.
Att Sæterbakken är rasande skickligt stilistiskt råder det ingen tvekan om. Inte heller att han har ett sätt att skriva som -åtminstone på mig- lyckas ta sig under huden på ett oangenämt vis. Å andra sidan funkar flera av böckerna bara bitvis, enstaka sjok av text eller kortare utdrag som här ovan, hade fungerat bättre som ett fristående stycke lyrik, än som en mindre del av ett större sammanhang.
I den längre prosan blir jag på något sätt distanserad från personerna det handlar om, berättelsen betyder nästan ingenting, och jag är på ett jobbigt sätt väldigt medveten om att jag läser något som någon som heter Stig har skrivit och är inte alls uppslukad av berättelsen. Det känns som att Sæterbakken verkar mer intresserad av hur han skriver, snarare än vad han skriver.
Undantaget är och förblir den grymma Osynliga Händer där stilismen och distansen ger en kyla som på ett ljuvligt sätt går hand i hand med mörkret i berättelsen.
I Lämna Mig inte blandas kortare stycken och känslobeskrivningar med längre utläggningar och händelseförlopp, ibland maniskt ältande. Det handlar om Aksel, en ung mans fixering och dyrkan av sin före detta flickvän Amalie. Långsamt vevas den undergångsdömda kärlekssagan upp, den sjukliga svartsjukan som slet dem isär och besattheten som vägrar lämna Aksel.
Som sagt, i korta passager och längre stycken uppbyggda som noveller med händelser ur Aksels och Amalies förhållande, är det grymt bra. Sällan har svartsjukans maniska elakhet visats upp lika naket, stegen av ökat kontrollbeteende och misstänksamhet mot alla som närmar sig, likt ett hot.
Å andra sidan.... efter över tvåhundra sidors läsning, är inte Aksel en person ändå. Det är ingen jag ser framför mig, det är defenitivt ingen Arturo Bandini som i Fantes Ristat I Damm, en litterär varelse av kött och blod, så svag och mänsklig, så sann och äkta.
Sæterbakkens Aksel är en pappfigur i jämförelse, vilket gör romanen som helhet till ett misslyckat verk, tvärtemot alla briljanta stycken och svartsjukekapitel som den innehåller.
I sista kapitlet byter boken delvis inriktning och efter en ganska spännande start blir det riktigt krappigt. Kanske har jag läst lite speciella böcker senaste åren, men nog känns det som att grupprunk och avancerad homosex skolynglingar emellan blivit något av en trend, efter alla seriemördarkannibaler och incestoffer, så där lagom frånstötande men ändå kittlande för bokreatanterna. I Sæterbakkens fall är inslagen både malplacerade och för berättelsen oväsentliga, vilket gör att boken som helhet tappar ännu mer.
Läs Osynliga Händer istället.
Jag tänkte nästan skriva "marsch till biblioteket", men det där slutet gjorde mig lite vankelmodig.