Harmagedon
horisonten spricker upp i öppna sår
solens sista strålar
som stelnat varflöde
på avstånd muller
moln av gas
blir till klot av eld
där borrtornen brinner
mänskligheten
en sjukdomshärd
en svartböldsepidemi
vaccinlös
chanslös
vi går till skugga under alen
älvkanten
trampad till lervälling
uppsvällda kadaver
flyter längsmed strömmen
du säger att
du inte ser några människor
varför tror du jag valde den här platsen
frågar jag
du tar min hand i din
för pekfingret längs ärrvävnaden
de taggiga groparna
i mina handleder
det är så stilla
löven faller mot marken
fastnar i ditt hår
utan ljud
barken redan flagnad
som äten inifrån
stammen därunder är grånad
utan liv
kom, viskar jag i ditt öra,
vi måste vidare