Han log i D-moll
Jag var en tjugoårig jazzmusikant som genom ett obegripligt missförstånd hade hamnat i en åldrig restaurangkvartett på ett litet stadshotell vid världens ände där jag sakta möglade och spelade operetter tillsammans med en fransman som hette Max, Erika från Tyskland och belgaren Lemont.
Jag hade fastnat i en ny fälla. Det var visserligen en mjukare och bekvämare fälla än den jag nyss sluppit ur, men det var lik förbannat en fälla. Mitt tidigare liv som hålslipare och fräsare i storindustrin ville jag helst glömma.
När jag stod på estraden och spelade underhållningsskräp med gamlingarna drömde jag om bättre tider. Jag var på väg mot stora uppgifter, jag reste över hela världen, jag var gitarrsolist i Benny Goodmans sextett, jag stod stor och vit som skithusporslin bland de svarta ansiktena i Count Basies band, jag var överallt i världen där det spelades jazz och svängde och gungade.
Jag var en elgitarrist som älskade en kontrabas. Jag hade redan som femtonåring börjat studera bas för att kunna rycka in som basist när det var ont om gitarrjobb. Med Max kontrabas skulle jag aldrig behöva gå utan engagemang, med den skulle jag erövra världen.
Jag spelade vidare i garderoben. Sibirien gled sakta västerut i mörkret och lutade sig över det gamla hotellet och de tysta köldstela skogarna där älgarna raglade av svält i frostdimmorna och där dagarna bara var strimmor av ljus som flämtade till och var borta.
Sugen på något kortare efter senaste tegelstenen, sugen på gamle Hank Chinaski, men med tanke på att jag läste om alla böckerna förrförra året var det alltför färskt i minnet. Så slog det mig plötsligt, åratal sen, när jag blev tipsad om nån snubbe som kallades sveriges bukowski och simsalabim – en sökning senare var jag uppdaterad på namnet Sture Dahlström.
Tog en bok på måfå ur bibliotekshyllan och läste författarpresentationen;
”en frodig arbetarförfattare helt utan pekpinnar,
en frän samhällskritiker helt utan fyrkantstänkande,
en livsbejakande anarkist helt utan fraser.”
Lät ju dunder, och det var det också.
Jag gick upp till dårhuset och frågade efter Lisa. Hon fanns inte där längre. Hon hade blivit skickad till en annan stad – ingen visste vilken. Jag gav mina rosor till en gammal dårgubbe som satt och dåsade i en stol. Han bugade och tackade och log och stack sitt lilla gula ansikte i buketten.
”Du ser blek och eländig ut”, sade Max vid frukosten. ”Går du och sörjer den lilla städerskan som blev tokig?”
”Det är för jävligt synd om henne. Jag kan inte låta bli att tänka på henne och vad de gör med henne.”
”Du kan inte hjälpa henne nu. Hon har kommit i närheten av giljotinen.”
”Vilken giljotin? Vad pratar du om?”
”Livet är som en giljotin – man går alltid och väntar på hugget. Ibland tar den bara en tunn skiva av ditt liv, ibland en arm eller ett ben eller ett antal hjärnceller. Det enda man kan vara säker på är att den hugger efter en utan uppehåll.”
Ja det är likt Bukowski. Men mindre fylleri. Och så finns det förbannat svenska och småländska grejer i huskvarnafödde Stures prosa som ger berättelsen en tydligt inhemsk prägel. Boken ifråga –Han Log I D-Moll var på sina 105 sidor en liten dynamitgubbe av glädjefylld läsning. En ömsint, tragikomisk skildring av en snubbe och hans kärlek till en storväxt barnmorska, dubbelt så gammal som han själv.
Men en vänlig varning till de kyska och försagda, romanen är inte så lite erotisk med de en dragning åt det burleska, som synes i utdraget här nedanför;
Jag låg kvar på knä när hon sprang därifrån. Jag darrade. Doften av henne låg kvar i gången. Jag hade kysst fram hennes goda fittlukt. Dragit den ur henne som en småländsk jättekolibri framför en svart, hårig blomma. Jag hade hennes doft på läpparna, på händerna, i håret, mellan tänderna – jag var inpyrd med henne som en surströmmingsviol.
Den kvällen kunde jag inte somna. Till slut gick jag upp och spolade kuken med iskallt vatten. Äntligen gav den med sig och sjönk ihop som om den hade blivit skjuten i nacken.
Nästa morgon var min pyjamas stärkt som en frackskjorta. Till hovmästarinnans ära, till alla kvinnors ära, till testiklarnas och sädesblåsans och prostatans och Guds Himmelska Lagars ära.
Jag har läst ett par Sture Dahlströms romaner och skulle gärna läsa fler. Som Bukowski som du skriver, fast jag tycker Dahlströms huvudpersoner verkar mer inriktade på att få sex än sprit, lite uppiggande kan jag tycka :)