stewe - Låt kriget föda sig självt

Låt kriget föda sig självt

12 September 2010 / 13:40 / Allmänt / Permalink / 1

Ett Novellutdrag

Benjamin somnar, med Lakki vid sina fötter.
Teveskärmen flimrar, videokassetten har sedan länge nått till sitt slut och återspolats till början.
I drömmen ser han de brända fälten breda ut sig i oändlighet. Där hörs skramlande olåt av en krigshär på marsch. Hästars stålskodda hovar ekar mot den frusna marken.
Soten randar soldaternas ansikten, deras ögon har förlorat sitt sista hopp.
De är utsvultna och de är frusna.

I slitna, stinkande led tågar de vidare genom aska och över förkolnat moras.
En faller till marken och blir liggande. De andra fortsätter framåt, som om den fallne inte fanns, som om de var döva för hans jämmer. Fingrarna som sticker fram ur kappan är lika svartnade som den brända marken under deras fötter. De första snöflingorna faller.

Benjamin drömmer om undergången, om larmet och floderna av blod där slaget slutligen stod.
Han hör trummornas dunkande marschtakt bli till vapenskrammel och dödsrop, på avstånd mullrande kanoner som regnar druvhagel över trashären. Han ser spillran av en armé slå till reträtt, han hör den höge härskarens darrande röst ryta order ingen längre lyssnar på.

Han ser krigsfångarna bindas med sträva rep och våldtas. Han ser dem löpa gatlopp, hur spottloskorna rinner nedför deras ansikten. Han ser alla tusen och åter tusen kroppar bli till mull och grönska på fältet.
Han ser kulan som ändade vansinnet till sist. Han ser vita döden svepa sin mantel över fjällen och hur blodet frös till is. Återtåget, från ett helvete till ett annat.
Han vaknar först när Lakkis skall skär genom natten.
Fruktan skaver som en knuten näve i hans bröst.
Ännu är det långt till gryningen.