stewe

Genom ett hallucinatoriskt och kristalliskt rymdlandskap, mellan utplåning och psykotisk triumf.

Science fiction, skräck och poesi av Aase Berg - underskönt illustrerat av Tom Benson.

Tyvärr saknar interetfanskapet några dugliga bilder, knappt jag fick tag på det minimala omslaget ovan.

Tre utdrag följer nedan;

På midnattshimlen glittrar Solve och Coagula. Och hovarna mot gnistersnön i vinternatten dämpas. Hon måste skaffa kåda eller myrra, mysk till ugnen. Hon måste skaffa motgiftet mot sjukdomsbarnets brännkraft.

Och genom skogen rusar ett förtvivlans glödklot fram, som hädar och förbannar rymd och tider. En smutsig fradga fräser i det gula fostrets hand; hon känner att det svarta skummet kommer också ut ur hennes näsa.

Och hästen kastas över åderbrytor över djupa skåror i den spruckna skaren. Djupt nere kokar ådervattnets heta svavelbrygd. Hon vet att himlarna vältras inåt och att organismen sakta inifrån ska ruttna. Ur könet rinner det ett snigelspår av sötsur galla. Och barnet flämtar uttorkat med läpparna mot såret.

Maskinerna bryter i Dovre. I trakter där skuggorna ruva. Ur Dovreskrevet myllrar och glittrar de djupgrönt metalliska ödlorna.

Där dunkla makter bo. Där spök drar karg och oknytt. Där Våvatn ligger oljesvart bland Gaudomsmyrens hinnor.

Där grundvattnet stiger i klyftan. Där träslottet lyser så ensamt vid randen av gurglande hålschakt. Maskinerna tuggar i berget vid Dovre skifferkvarn.

Det svarta hålet här drar till sig tid. Vi har stått levande vid kanten och känt joner sugas loss, känt magnetismen slita cellerna ur deras höljen.

Maskinerna väser i grottan. De fladdrande ljuden drar fram genom Nidaros dimmor. De nedlagda dagbrottens sjöar och reservoarer. Här går en tydlig underjordisk gräns.

Maskinerna gnager i gruvan. Där mannen river remsor ur sitt svaga muskelhjärta. Där detet kommer krälande i sura paltor, nerspydd och blodfradgande, på tungan snaskande.