stewe

Gest hämtade två nya pålar, slog ned dem i marken framför fången och band hans fötter så att han blev sittande bredbent, fastlåst. Sedan sa han att de skulle tända en eld mellan låren på honom. Trond uppfattade vad som blev sagt och gjorde ett kast med kroppen, skrek att de skulle dräpa honom med en gång, det var en skam att pina honom.
Are kom med näver och Gest klöv lite späntved. Steinunn hämtade eld i huset och tände på nävern. Trond försökte undkomma lågorna, den ljusa natten rämnade av hans skrik, det var ett skrik ur en annan värld, måssvärmen teg över kadavren, en kylig vind kom ned från fjällen, medan örnarna som alltid svävade över gården spanade ut mot horisonten.
-Jag kunde ha ristat blodörn på dig, mumlade Gest mellan de vanvettiga vrålen.
Lågorna hade antänt skägg och hår, den brinnande kroppen stod i en stel förvriden båge, och ett lågt rossel steg nu upp genom hans luftstrupe, det såg ut som om han skulle brytas itu.
Plötsligt slet Steinunn sig lös, grep en käpp och körde in den i hans vänstra öga, han kastade huvudet vilt åt sidan så att käppen bröts, men ett stycke av den satt kvar. Are grep vedyxan som låg i gräset och satte den i hans ansikte. De hörde hur det krasade av tänderna. Han slog på nytt, släppte vapnet och rusade skräckslagen undan. Då hade kläderna och halva buken på Trond brunnit. Men han levde fortfarande.
Gest sa att de skulle hämta vatten och släcka elden, och tända på senare igen.
Men barnen hade satt sig på trappstenen, stela och avlägsna i blicken, som när han hittade dem, han hämtade vatten själv, sparkade undan den osande veden och föll på knä framför den livlösa gestalten.
-Kan Trond baula höra mig? ropade han.
Trond släppte ifrån sig ett otydbart stön. Gest sa vad han hette och varifrån han kom, det var Tronds rätt att veta vem han var, sa han, och att han skulle dö först i morgon, eller dagen därpå, så han fick tänka igenom vad slags ogärningar han hade uträttat här på Havglam.