När Ljuset Tar Oss

Dikt och Rim / Permalink / 0







Vi vandrar längs flammande ängsmark

Skrubbar knän över gärdsgård

Vi håller varandra i handen

Som om vi bägge vore barnungar igen

 

 

I vinden vajar ömsom ax och raps

Rör sig likt vågor av guld ovan mark

Men vid dess rötter skärvors splitter

Rostiga spikar som sargar häl

 

 

Vi vandrar genom dignande skörd

Med händerna hårt knutna

Vi vaktar varje steg så varsamt

För vad som ligger dolt

 

 

Som solen sänker sig ned

Bländar dränker värld i sitt sken

Ett ljus omöjligt att utestänga

Där hjälper inte ens slutna ögonlock

 

 

Du släpper min hand

Rusar iväg över fältet

Förblindad jag söker

Stapplar genom meterhöga strån

 

 

Du rusar och jag följer

Du snavar och jag faller

Allt närmre ljusklotet

Som inte längre kan kallas sol

 

 

Jag ser dig försvinna

Upplösas som våra skuggor

Låt ljuset ta mig med

Det är alltför sent att vända om

 

 

Horisonten falnar bort

Genomskinlig som våra kroppar

Vit tomhets evighet

Blir till himmel jord och allting

 

 

Jag ropar ditt namn i vanmakt

Mina ord stumma och dova

Som om munnen låg begraven

Med läppar tätt mot frostig tjäljord

 

 

I skenets bleka kärna

Är vi vålnader så långt ifrån varann

Som vattenytors reflektioner

Som ett hastigt solblänk i ögonvrån

 

 






Till top