När Ljuset Tar Oss
Vi vandrar längs flammande ängsmark
Skrubbar knän över gärdsgård
Vi håller varandra i handen
Som om vi bägge vore barnungar igen
I vinden vajar ömsom ax och raps
Rör sig likt vågor av guld ovan mark
Men vid dess rötter skärvors splitter
Rostiga spikar som sargar häl
Vi vandrar genom dignande skörd
Med händerna hårt knutna
Vi vaktar varje steg så varsamt
För vad som ligger dolt
Som solen sänker sig ned
Bländar dränker värld i sitt sken
Ett ljus omöjligt att utestänga
Där hjälper inte ens slutna ögonlock
Du släpper min hand
Rusar iväg över fältet
Förblindad jag söker
Stapplar genom meterhöga strån
Du rusar och jag följer
Du snavar och jag faller
Allt närmre ljusklotet
Som inte längre kan kallas sol
Jag ser dig försvinna
Upplösas som våra skuggor
Låt ljuset ta mig med
Det är alltför sent att vända om
Horisonten falnar bort
Genomskinlig som våra kroppar
Vit tomhets evighet
Blir till himmel jord och allting
Jag ropar ditt namn i vanmakt
Mina ord stumma och dova
Som om munnen låg begraven
Med läppar tätt mot frostig tjäljord
I skenets bleka kärna
Är vi vålnader så långt ifrån varann
Som vattenytors reflektioner
Som ett hastigt solblänk i ögonvrån