Slutord 2033
Häromdan tog jag upp Metro 2034, förklarligt nog uppföljaren till Metro 2033 som jag tidigare i somras öste lovord över. Nå, så här i eftertankens kranka blekhet var jag i slutändan inte lika nöjd med 2033 som jag var i början.
En bok på över 400 sidor i pocketversion blir gärna lite svårsmält efter en tid, att sedan huvudpersonen Artiom inte var världens mest fängslande karaktär gjorde inte saken bättre. Idén om tunnelsystemet, dess märkliga stationer, varelser och sekter som fascinerade så inledningsvis, blev ganska snabbt slentrian;
Jaha, nu är de på ett nytt ställe som verkar skumt. Oj, de råkar illa ut men klarar sig i sista stund.
Att boken utvecklats till ett populärt tevespel känns naturligt, då det är uppbyggt lite som olika "banor" med diverse fiendegubbar däri.
För gummor ser man inte ens till, mer än som hastigt förbipasserande mödrar eller random invånare. Och trots att det ofta förs samtal runt lägerelden med råbarkade tunnelsoldater, talar, eller ens anspelas det någonsin om sex.
Jag väntar mig inte, men hoppas ändå lite, på en någorlunda utveckling i uppföljaren, bortskämd som man är i fantastiksammanhang av abercrombies stånkande erotik och djuplodande karaktärsporträtt.
På det hela taget var 2033 en svajig upplevelse, där vissa kapitel som Mörkrets Kahn och Maskens Barn var helt sanslöst bra, medan andra kapitel fungerade som sömniga transportsträckor. Antagligen hade det hela funkat bättre om boken varit en novellsamling med olika nedslag i Metrons gruvligheter, istället för att ha Artioms vandrade hitan och ditan som ett sammanfogande kitt.
Jag har helt gett upp all genrelitteratur numera. Det blir inget alls som inte är i serieform. Det tar för lång tid att läsa en fyrahundrasidorskloss med mediokra karaktärer och märklig moral i jämförelse med hur snabbt det går att läsa en fyrahundrasidorserieroman med mediokra karaktärer och märklig moral.